Fantomensdotter

Nu blir det total fylla.
   Nätterna blir dagar och dagarna bli nätter. Vi vänder dygnet upp och ner, och mitt tak blir ditt golv. Vi beblandar oss med procenten, drunknar i molnen och ångesten ska aldrig någonsin hinna ikapp oss igen.
   År tvåtusensju var ett liv, nu tar nästa vid. Vid varje slut tar en ny början sin start. Vad hade jag för förhoppningar på tvåtusensju? Jag bläddrar tillbaka och minns hur hela året började med ett slut, och hur jag sen stängde av. Hela jag tog slut och stängdes av. Jag hade inga känslor kvar. Jag började mitt år tvåtusensju som ett enda stort tomrum fyllt med hålrum. Jag tog en enda dag i taget, och jag hade ingenting kvar och jag orkade heller ingenting ha. Jag gjorde bara saker som fick mig att glömma och jag fäste mina tankar på tusen andra saker.
   Februari kom. Jag insåg kanske här att jag aldrig någonsin skulle kunna springa tillräckligt fort för att springa ifrån alla problem och all ångest. Jag förstod att jag inte kunde gömma mig mer nu. Så jag skrev, igen, sida upp och sida ner. Försökte fånga ett trasigt liv på blöta papper. 
    Mars förlöt i något som kanske kunde kallas lycka. Jag visste inte hur bakfylleångest kändes. Och jag visste inte då att den kunde vara så intensiv. Vart tog marslyckan ivägen? Var jag så känslomässigt bortdomnad att jag såg allting i rosa, eller var det såhär att växa upp?
   April, april jag kan lura dig vart jag vill och så lurade jag bort 30 dagar och de kom aldrig åter.
   I maj skrevs sista kapitlet i en bok som hållit på allt för länge. Jag tog i hand, sa hej då, lycka till i livet hoppas vi aldrig ses igen. Jag grät dom sista tårarna och klev vidare ut i världen. Ibland ser jag tillbaka, läser om och grunnar, ältar och hatar. Jag hatar fortfarande.
   Juni kom med stormsteg och livet väntade på mig ute i världen. Jag levde. Där och då och jag längtar tillbaka.
   Juli kom med någonting som kunde liknat kärlek. I efterhand så ser jag andra saker och det enda jag ser är hur ensam jag var.
   Augusti försvann på tågen. Jag ville aldrig komma fram, vägen var resans mål och jag älskar fortfarande känslan av att inte hitta hem och höra till. Till slut kom jag fram och började höra till. Jag ville vidare och längre.
   September tryckte ner mig på en stol med tusentals ord framför mina ögon. Varje dag var en bergochdalbana och jag visste inte själv om jag var uppe eller nere eller om jag var uppochner.
   Oktober skrev "kaos" i min panna och jag övade på att le när jag åkte tåg. Jag grät mig igenom söndagsnätterna i ren rädsla av att möta måndag. Jag hade spacklat på ett konstverk i 200 dagar och plötsligt kom regnet och allting föll itu. Allting.
   November gjorde mig sömnlös, tårögd och svag. Jag låg hemma och stirrade upp i taket och funderade över livet och döden. Jag fann en vän som jag hade tappat och nätterna blev inte lika långa längre.
   December är fortfarande så skarp och tydlig. Jag vill berätta allt och samtidigt ingenting. Den kärlek som var ensamhet, blev ensamhet på riktigt och aldrig någonsin har jag varit så omgiven av folk som nu, och än är inte december slut.

Jag har bara en fråga,
vart tog våra liv vägen?