Fantomensdotter

Jag måste ta tag i min själ nu, koncentrera mig på andetagen och hålla ihop allt inuti som går sönder och ramlar itu.
   Och det är nu jag behöver dig som mest. Säg att du finns där, säg att du stannar här?

En mil, fler armhävningar, mer situps, längre intervaller, snabbare steg, djupare knäböj. I ett försöka att få bort en sorg som växer ohämmat. Ett försök att slå ihjäl timtal av ångesttimmar. En omväg, en smitväg runt tårarna. En väg som alltid är fort kort hur lång den än är.

Nu ramlar dom och jag har inte en chans.

Första gången jag träffade henne var det som om ett regn av parfym sköljde över mig. Jag visste inte om det var en tantparfym eller bara för mycket. Hon hade lila urtvättad dress på sig och en släpig röst, turkosa långa naglar och dammiga stolar. En tavla hängde snett och en annan saknades. Mattan på golvet påminde om en som min mormor hade haft hemma hos sig.
   Hon kunde inte göra mer nu sa hon. Hon sa att jag fick ringa om jag ville, men att hon inte visste hur vi skulle göra nu. Jag visste inte heller. Klart jag inte vet. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig ur sängen vissa mornar, och hon ville att jag skulle veta hur jag hade tänkt ta mig igenom livet.

Ibland försöker jag inbilla mig att jag bara inbillar mig. Men då kan gråstenen i bröstet växa till ett berg och varje andetag blir en bedrift i sig. Då är inbillningen långt borta, ändå önskar jag som mest just då att det är bara inbillning. Att likväl som att jag kan inbilla mig att det är där, så kan jag inbilla mig att jag bara inbillar mig.


Jag vill att allting ska vara en inbillning och att någon ska orka hjälpa när det inte är det.

sömn är överskattat