Fantomensdotter

Det är försent för allt nu.

Snart har vi
gungat på alla gungor
lekt i alla lekparker
varit på alla skolgårdar
skrattat åt alla skämt

Hoppat från varje klippa
badat från varje strand

vi har
pratat om
barndomen
framtiden
och nutiden

Snart har vi ingenting mer
ingenting kvar
snart är du
under mitt skinn
långt ner under huden
snart vill jag ta två steg tillbaka
Vill inte

sjunga samma sång igen
gråta andra tårar stöpta ur samma form
Inte vara
nära
nära
under huden
ha någon
som vet
lite för mycket

Vill inte
Vill
vara precis sådär självständig
som jag låtsas att jag är.

Det går inte att vara allvarlig när du skrattar efter allt du säger. Men vi såg ett stjärnfall och du frågade ingenting om pärmen som jag ändå ljög om för alla andra. Jag har inga viktiga papper att fylla den med.
   Det finns en enkelhet i dig som jag avgudar. Ett avstånd mellan oss som är som det mest förunderliga gummiband jag någonsin har stött på. En outtröttlighet som aldrig avstannar. Ett barnsligt skratt som ramlar genom nätterna, så som vi. Vi väljer vartannat vägskäl och nätterna är ibland för korta och morgondagen allt för nära. Verkligheten ligger bakom varje hörn, vi måste smyga riktigt tyst och ta genvägar, senvägar för att bespara fantasin åt bara oss.
   Inatt kom ingenting ikapp oss. Ingenting kunde röra oss i ryggen, putta oss över kanten. Vi får fånga det här som vi är i nu. Nu kommer aldrig igen så vi måste andas, nu, nu, nu och nu.
   Vi hinner inte vänta.

Snart driver tiden oss på fall.

Det här är ditt vägskäl.
Nu är det din tur att bestämma.

Vi gör ingenting. Vi sitter på en bänk och andas ikapp. Funderar över livet. Vi säger ingenting. Vi synkar våra hjärtslag och du bryter tystnaden med ett skratt. Idag ville jag egentligen hålla andan tills det inte gick att andas mer, men du skrattar lite lätt och jag kan inte hålla andan när du skrattar. För när du skrattar, måste jag skratta, vare sig jag vill eller inte.
   Vi gör ingenting, och det gör ingenting. Vi ska ingenstans och det är inte bråttom iväg. Väntan på mörkret blev en väntan på ljuset. Vi höjer inte rösten, skrämmer inte fåglarna. Vi pratar inte om det som tynger oss, vi pratar om allting annat. Vi pratar om vädret och om spöken. Vi pratar om utomjordingar och godis. Om stjärnor och barndomen. Vi talar inte om saker som gör ont och vi talar inte om saker som kan få oss att gråta.
   Vi gråter inte ihop. Vi gör ingenting ihop. Vi väntar ut ett liv och en dag. Vi väntar på att få fly härifrån. Jag berättar inte om vad dom första banankartongerna ska innehålla. Utvalda saker från ett tidigare liv. Jag berättar inte om hemlighetsboken som var med överallt förut. Jag berättar inte om alla mina skrivblock. Jag berättar inte om pärmen och gitarren. Och du nämner ingenting om ditt.
   Vi sätter datum på nästa kapitel men vi vet inte hur mycket till vi måste skriva för att ta oss dit. Jag skriver inte längre. Men det vet du ingenting om för jag har inte berättat att jag har slutat, och jag har heller aldrig sagt att jag har börjat. Jag vet ingenting om dina lediga timmar. Du har ett överflöd men vad vet jag vad du fyller dom med? Du berättar aldrig. Jag vill inte veta. Jag vill inte känna dig för att snart ska vi gå igen. Nästa kapitel ínvolverar inte oss båda.
   Vi skiljs åt i hast och vi vänder oss aldrig om. Inte ens en blick över axeln. Vi måste gå den här vägen och om vi inte går nu, kanske vi aldrig går. Vi vet att vi måste byta håll här och att vägen delas här. Jag vet inte vart du har din vilan och du vet inte hur många kuddar jag sover med. Jag vill inte veta och jag vill inte berätta om alla kuddar som fyller ett tomrum.
   Vi talar inte om någonting. Det är bäst så. Jag vill inte ha dig under mitt skinn och jag vill inte vara under någon annans. Därför är det bäst att du ingenting vet om det som är allra underst. Dom som vet om det som är allra djupast längst in, dom bara går. Och jag vill inte att du ska gå än, och inte därför.
   Vi skiljs inte som ovänner. Vi är kvar här men inte bredvid och inte lika nära.

Förstå inte det här:
   Jag kvävs sakta inifrån av ett förnekande, av ett bortskjutande. Jag drunknar sakta, men jag blir inte ens blöt. Det är egna tårar som sakta kväver inifrån. Snart får jag ingen luft. Utan luft kan jag inte skrika. Jag måste få skrika. Snart spricker jag och går sönder. Min kopp väntar på dom sista förlösande dropparna, den tror att allt kommer att släppa då. Jag hoppas den har fel, för; JAG ORKAR INTE. Har ingen lust alls att rinna över.
   Jag vill hålla allting hemligt. Ingen ska veta någonting om något. Det blir bäst såhär. Det blir bäst såhär att bara vara tyst och inte säga någonting. Om ingen vet, så behöver det inte ens ha hänt. Vi kan låtsas som om ingenting har hänt, ingenting har skett. Snart kommer hösten och då kanske vi glömmer sommaren, då kanske jag kan blunda ännu hårdare. Kanske kan glömma en tonårstid. 
  
Okej
   JAG VILL SKRIKA JAG VILL GRÅTA JAG VILL BERÄTTA ALLT FÖR ALLA MEN OM JAG GÖR DET SÅ HAR DET HÄNT OCH JAG KAN INTE FÖRNEKA NÅGONTING LÄNGRE. ALLTING ÄR BARA MITT FEL OM JAG BARA INTE VAR SÅ SVAG SÅ KANSKE LIVET KUNDE FORTSÄTTA SOM DET ALLTID HAR GJORT. OM JAG BARA KUNDE VÄXA MIG LITE STARKARE OCH LITE HÅRDARE OCH INTE LIKA KÄNSLIG SOM NU SÅ KANSKE KANSKE KANSKE JAG KUNDE ANDAS NORMALT OCH SOVA PÅ NÄTTERNA OCH HJÄRTAT KANSKE INTE BEHÖVDE SLÅ SÅ HÅRT HELA TIDEN SOM OM ATT DET PÅMINNER MIG OM ATT JAG FORTFARANDE LEVER. JAG VILL KÄNNA ATT JAG LEVER ÄNDÅ.

Jag vill skriva något, få ner något på pränt.
   Får inte ut någonting.

Han var en bitter liten man. Och jag är en bitter liten kvinna.
   Jag måste få kalla mig kvinna. Jag får göra så mycket saker lagligt och ibland när jag ser mig i spegeln undrar jag vart mina ungdomsår och min barndom tog vägen. Ibland säger spegeln saker som jag inte alltid är beredd att hålla med om dock. Ibland säger den att jag är vuxen när jag vill vara ett barn, den säger att jag ska le när jag gråter. Den kan ibland skrika "SKÄRP DIG!", när jag inte alls klarar av det. Då blir jag mest ännu argare. Ibland fastnar jag, ibland vill jag inte se alls. Ibland är jag snygg, ibland är jag sliten, ibland är jag ful, ibland är jag fin. Det är lustigt att den inte kan bestämma sig. 
   Det är lustigt hur livet kan se ut i olika ljus.

Det är som en molande värk, inuti, långt inuti.

Imorse kunde jag ha vaknat och varit arg, men jag var inte det. Jag vaknade bredvid min boxarvän och insåg att det finns fler. Självklart blir jag både arg och ledsen när människor jag trodde aldrig skulle svika, sviker.
   Det fanns några svaga ögonblick i den här dagen. Men jag blundade och kunde gå förbi. Igår kunde jag inte blunda och inte gå förbi. Men då fanns det en boxarvän, ett regn och ett hav som kunde skrika med mig. Så det gjorde ingenting att jag grät. Och idag stärkte en tre timmar lång promenad mina svaga ögonblick lite ytterligare. Det finns löften om att det finns fler. Det finns så många andra. 
   Idag var dom svaga ögonblicken lite starkare.

Vissa dagar rinner det bara över. Som idag. Jag skulle kunna skriva uppsatser om det här. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner, utan att egentligen ha skrivit någonting alls. Idag är en sådan dag. 
   Jag har så mycker som jag vill säga, men kan inget säga alls. Jag har så mycket saker som vänder och vrider sig, och gnager inuti mig. Men ingenting som kan vändas rätt. Känslosvall som tippar över kanten. Gräva ner sig för en dag, i så fall idag. Vänta ut timmarna och minuterna. Träffa människor som jag skrattar med. Stänga av och inte tänka alls. Skjuta åt sidan. Inte gråta. Jag orkar inte gråta längre. Förr var det min enda tröst - jag kunde gråta. Nu orkar jag inte längre gråta och jag vet inte riktigt längre vad min enda tröst är. 
   Idag är en sådan dag att om jag inte håller band på mig så gör jag någonting dumt, säger någonting dumt. Gör någonting som ger mig ångest till imorgon. Men jag ska sluta ge mig själv ångest, och kanske helt enkelt bara gå ut och gå. Gå ut och gå och slå ihjäl några timmar i väntan på en bättre dag.

Idag har jag så mycket saker att säga. Idag känns det som om ingenting jag skriver är tillräckligt. Idag är inte en bra dag.
   Idag skulle jag gråta, om jag kunde.

Döden fick ligga mellan hockeybilderna och festivalerna.

Nu.
   Det måste hända någonting. Jag vill: supa mig full, skratta åt ingenting, göra farliga saker, hoppa från en klippa högt över vattnet, åka båt i hög fart, stjäla saker, få en adrenalinkick, springa jättefort, göra illa mig, skratta lite till, åka iväg, åka långt bort, aldrig komma tillbaka, göra någonting oväntat, äta massor med sushi, dricka alkohol, vara sofistikerad, byta jobb, byta stad, hångla med en främling, träffa en kändis, spela gitarr, bada, klippa får, dyka långt ner nära botten, skrika jättehögt, hata någon, packa alla mina saker i lådor, spela hög musik och sjunga med, göra någonting impulsivt och bara
rymma.

Jag förmår mig inte att gråta under dagarna. Jag gråter när jag sover. Mina drömmar är ett fullständigt kaos i panik och sorg. Jag vaknar och hela kroppen ömmar.
   På kvällarna är det svårt att förmå sig att sova. Jag vill inte vakna: ur ett kaos in i ett annat. Jag vill inte sova, vill inte drömma.  

Jag ska träffa två människor som får mig att skratta, åt allting. Dom skulle kunna skämta om min mormors död, och jag skulle skratta. Det finns ingenting som inte går att skratta åt med dom.
   Jag kunde vara tårögd när jag kom. Men väl där, fanns inget mer att gråta för.

Jag hade saknat er.