Söndag

Förstå inte det här:
   Jag kvävs sakta inifrån av ett förnekande, av ett bortskjutande. Jag drunknar sakta, men jag blir inte ens blöt. Det är egna tårar som sakta kväver inifrån. Snart får jag ingen luft. Utan luft kan jag inte skrika. Jag måste få skrika. Snart spricker jag och går sönder. Min kopp väntar på dom sista förlösande dropparna, den tror att allt kommer att släppa då. Jag hoppas den har fel, för; JAG ORKAR INTE. Har ingen lust alls att rinna över.
   Jag vill hålla allting hemligt. Ingen ska veta någonting om något. Det blir bäst såhär. Det blir bäst såhär att bara vara tyst och inte säga någonting. Om ingen vet, så behöver det inte ens ha hänt. Vi kan låtsas som om ingenting har hänt, ingenting har skett. Snart kommer hösten och då kanske vi glömmer sommaren, då kanske jag kan blunda ännu hårdare. Kanske kan glömma en tonårstid. 
  
Okej
   JAG VILL SKRIKA JAG VILL GRÅTA JAG VILL BERÄTTA ALLT FÖR ALLA MEN OM JAG GÖR DET SÅ HAR DET HÄNT OCH JAG KAN INTE FÖRNEKA NÅGONTING LÄNGRE. ALLTING ÄR BARA MITT FEL OM JAG BARA INTE VAR SÅ SVAG SÅ KANSKE LIVET KUNDE FORTSÄTTA SOM DET ALLTID HAR GJORT. OM JAG BARA KUNDE VÄXA MIG LITE STARKARE OCH LITE HÅRDARE OCH INTE LIKA KÄNSLIG SOM NU SÅ KANSKE KANSKE KANSKE JAG KUNDE ANDAS NORMALT OCH SOVA PÅ NÄTTERNA OCH HJÄRTAT KANSKE INTE BEHÖVDE SLÅ SÅ HÅRT HELA TIDEN SOM OM ATT DET PÅMINNER MIG OM ATT JAG FORTFARANDE LEVER. JAG VILL KÄNNA ATT JAG LEVER ÄNDÅ.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0