Fantomensdotter

Du höll sådär jättehårt. Sådär hårt som man håller när man ska skiljas och egentligen inte vill göra det. Man vill hålla så hårt så att man kanske får med sig en liten bit att spara tills nästa gång man ses, för att "nästa gång" är så fasligt långt borta. Jag kan med handen på hjärtat säga att vi inte kommer ses förräns nästa år.
   Jag ville skjuta upp Hej då:et en dag till och det hade lyckats om jag sagt någonting lite tidigare. Och jag ville ge dig julklappen, och det hade gått om jag hade varit hemma hela kvällen. Tiden talade inte för oss idag. Och nu ska den fördröja oss tills nästa år. 

Vi bygger sakta, medvetna om att det måste bli rätt för att bli stadigt. Vi stressar inte, förstående om att det måste krävas tid för att bli långt. Vi tar avstånd, i en tyst överenskommelse om att det måste finnas plats för att vi inte ska kvävas. Vi frågar inte för mycket, i försök att verka obrydda och självständiga. Vi ber inte varanda, för att så långt som möjligt vara oberoende. Men vi håller hårt, i syfte att inte tappa.

Jag gör egentligen inte så mycket. Ingenting egentligen. Jag väntar. Jag hatar att vänta och jag hatar den här känslan och den här känslan får mig att hata mig själv. Jag måste fundera på om det här är värt det.

   Kanske verkar det starkt och hårt utåt, men inuti faller saker sönder oavbrutet, bit för bit och lämnar bara ett tomt skal som blir en hinna som faller ihop och blir, ingenting egentligen. Och jag har tänkt på det här väldigt länge; vi kan inte prata mer. Du har saker som jag måste gå ifrån och som måste försvinna från mina tankar, och vi kan inte prata om annat än det. Så vi kan inte prata mer. Jag är ledsen. Jag måste börja om och du är inte i min första ruta och du kommer aldrig vara i någon av mina rutor. När jag ser på dig så ser jag ingenting bra - ingenting bra i mig själv. Vi måste bryta här. Du vet inte om det, kanske kommer du aldrig förstå det. Men jag vet det och jag gör det. Så, hej då nu. Lycka till i livet oavsett vilka vägar du kommer att välja, alla snedsteg du kommer att ta. Lycka till med alla dina val och att du gör allt du drömt om och får allt du önskar dig. Hej då och lycka till.

Jag faller för det där svaga; dom svaga ögonblicken, dom svaga personerna, dom svaga bitarna i en låt, och dom svaga stunderna i mig själv får mig alltid på fall.

   Jag är svag för det svaga, så när du blir liten och ärlig och vill gråta så vill jag trösta. Då öppnar sig mitt hjärta och jag vill hålla hårt om allt som gör ont.

Samtidigt så vill jag stänga till här. Jag vet inte om jag har tid för det här, om jag någonsin kommer att få tid. För det här tar upp all min tid. Varje sekund blir en väntan, och jag vill inte, och orkar inte vänta. Allting har varit så perfekt; dagarna har kommit och gått och jag har tagit mig tid till bara mig själv, och jag har tagit mig tid som jag har gett bort till människor som förtjänar den och jag har försvunnit i helgerna och i vinet utan att fundera djupare än så.

   Nu är jag rädd för att jag håller på att drunkna igen.

   Så fort jag öppnar upp mitt hjärta, öppnar jag det inte bara för allting nytt utan dammar av och drar fram allting gammalt, återigen. Jag trodde vi hade avslutat det här förut. Jag tror jag kan ha fel. Jag tror jag är lika sårbar som jag alltid har varit.

Jag älskar nätterna mellan söndag och måndag. Det är som om att jag försöker skapa ett slags vakuum där tiden står still och jag skjuter bort tanken på att jag ska upp tidigt nästa morgon, och att jag kommer vara jättetrött när klockan väl ringer. Kanske är det värt det, jag vet inte, jag har alltid gjort såhär, oavsett om det har varit värt det eller inte.
   Det är på söndagar som alla tankar jag har i huvudet ska tänkas på samma gång. Det blir en kakofoni och vem kan sova i ett sådant oväsen? Jag vet att det är lönlöst, därför sitter jag här, nu, och försöker styra upp ett vakuum och stanna tiden. Det lyckas aldrig och jag kommer sova på soffan på håltimmen och bli väckt av någon som tycker att jag borde vara social och prata istället. Vara lite mellanbitter och tänka att "ikväll ska jag sova tidigt" och sen sitta uppe tills måndagen blir tisdag. Allt precis som vanligt i samma mönster. Och jag kommer inte ha gjort en enda sak som jag egentligen borde ha gjort.
   Men det är väl såhär jag är och jag är nog ganska bra ändå.