Torsdag

Du höll sådär jättehårt. Sådär hårt som man håller när man ska skiljas och egentligen inte vill göra det. Man vill hålla så hårt så att man kanske får med sig en liten bit att spara tills nästa gång man ses, för att "nästa gång" är så fasligt långt borta. Jag kan med handen på hjärtat säga att vi inte kommer ses förräns nästa år.
   Jag ville skjuta upp Hej då:et en dag till och det hade lyckats om jag sagt någonting lite tidigare. Och jag ville ge dig julklappen, och det hade gått om jag hade varit hemma hela kvällen. Tiden talade inte för oss idag. Och nu ska den fördröja oss tills nästa år. 

Vi bygger sakta, medvetna om att det måste bli rätt för att bli stadigt. Vi stressar inte, förstående om att det måste krävas tid för att bli långt. Vi tar avstånd, i en tyst överenskommelse om att det måste finnas plats för att vi inte ska kvävas. Vi frågar inte för mycket, i försök att verka obrydda och självständiga. Vi ber inte varanda, för att så långt som möjligt vara oberoende. Men vi håller hårt, i syfte att inte tappa.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0