Tisdag
Grattis.
Ett år av ord, i ord. Min lucka i hjärtat i svart på vitt. Medgångar och motgångar och många långa svåra nätter. Ett år. Jag vet inte själv om jag är starkare nu eller om jag fortfarande är precis sådär svag som jag ibland kan bli vid otippade tillfällen. Jag kan sakna, och glömma bort att blicka framåt och gräva ner mig i det som har varit, men när jag inser att det har gått ett år så får jag lite åldersnoja, lite tidsparanoia, men framför allt så inser jag hur mycket som kan hända under ett år och vilken bergochdalbana tiden faktiskt är.
Jag vill stoppa tiden nu, snart är jag för gammal för allting roligt, snart är ungdomen slut och jag kan redan sakna den. Jag kan inte säga att "det är nu det är som bäst" för det känns som en lögn. Allting kommer nog aldrig bli riktigt helt. Någonting som aldrig har varit helt kan heller inte bli det - även om det lagas. Jag sa en gång, jag minns inte ens längre till vem, att "jag har nog aldrig varit riktigt lycklig", och jag vet fortfarande om jag är säker på att jag vet hur det känns att vara riktigt lycklig. Och ärligt talat, kan man vara det?
Ett år. Och som jag har gråtit. Jag har gråtit ögonen ur mig, jag har stirrat i väggen och funderat på om jag någonsin skulle orka skratta igen. Sen gick tiden, och jag fann saker att skratta åt och jag fann ställen att gömma tårarna på. Det finns människor som aldrig sett mig gråta, även om jag gjort det mitt framför dom. Vissa människor ska ingenting veta om det som har varit.
Jag fann även, en lika lättväckt, svårsomnad drömmare som mig själv, med samma sargade livrädda hjärta. Nu ska vi bara våga vara modiga tillsammans. Kanske är det vårat år det här året som kommer.
Jag ska inte hålla andan på tolvslaget, jag ska andas ut.
Ett år av ord, i ord. Min lucka i hjärtat i svart på vitt. Medgångar och motgångar och många långa svåra nätter. Ett år. Jag vet inte själv om jag är starkare nu eller om jag fortfarande är precis sådär svag som jag ibland kan bli vid otippade tillfällen. Jag kan sakna, och glömma bort att blicka framåt och gräva ner mig i det som har varit, men när jag inser att det har gått ett år så får jag lite åldersnoja, lite tidsparanoia, men framför allt så inser jag hur mycket som kan hända under ett år och vilken bergochdalbana tiden faktiskt är.
Jag vill stoppa tiden nu, snart är jag för gammal för allting roligt, snart är ungdomen slut och jag kan redan sakna den. Jag kan inte säga att "det är nu det är som bäst" för det känns som en lögn. Allting kommer nog aldrig bli riktigt helt. Någonting som aldrig har varit helt kan heller inte bli det - även om det lagas. Jag sa en gång, jag minns inte ens längre till vem, att "jag har nog aldrig varit riktigt lycklig", och jag vet fortfarande om jag är säker på att jag vet hur det känns att vara riktigt lycklig. Och ärligt talat, kan man vara det?
Ett år. Och som jag har gråtit. Jag har gråtit ögonen ur mig, jag har stirrat i väggen och funderat på om jag någonsin skulle orka skratta igen. Sen gick tiden, och jag fann saker att skratta åt och jag fann ställen att gömma tårarna på. Det finns människor som aldrig sett mig gråta, även om jag gjort det mitt framför dom. Vissa människor ska ingenting veta om det som har varit.
Jag fann även, en lika lättväckt, svårsomnad drömmare som mig själv, med samma sargade livrädda hjärta. Nu ska vi bara våga vara modiga tillsammans. Kanske är det vårat år det här året som kommer.
Jag ska inte hålla andan på tolvslaget, jag ska andas ut.
Kommentarer
Trackback
