Fantomensdotter

Socialtkoma.
   Jag har ingenting att säga till någon. Ingenting jag vill berätta, ingenting jag vill att någon ska veta. Ingenting som jag känner att jag orkar ta mig tid att sitta ner och förklara för någon. Jag har inga ord och jag saknar meningar. Jag har så mycket historier och så mycket liv som jag vill dela med mig av egentligen, men just nu, vill jag inte att ni vet.
   Förlåt, men jag bryr mig inte om det ni säger heller. Jag orkar inte lyssna på ingenting om era liv. Jag försöker att bry mig, men det går inte som jag vill. Jag tappar så lätt fokus och det gör ingenting att vi inget har att säga. Jag tycker inte det är jobbigt. Jag funderar mest på mig själv och vart alla mina ord har tagit vägen. Säg, När gick mina öron iväg och skrumpnade ihop till två bollar någonstans i något hörn? Förlåt det är inte med mening, jag har bara tappat intresset för allting. Det händer ibland, det händer oftare nu, det gör mig rädd. För jag vill berätta och jag vill höra. Och jag bryr mig något så fruktansvärt mycket, men det blir så svårt att göra när jag inte har någon fokus. 

Låt mig vara tyst en stund och samla fokus och ork. Jag ska hitta mina ord och mina öron. Tids nog.