Fantomensdotter

Jag ville skriva någonting om tiden och om livet och lyckan. Jag ville skriva om förlorade och tappade saker, med det verkar som om att jag har förlorat allt och vad finns det då mer att förlora. Jag kan inte skriva någonting av dom sakerna, och i mitt huvud snurrar det runt runt runt runt runt

Jag har lovat en sak en gång, en sak som jag aldrig lovat någon förut och någonting som jag ville hålla. Verkligen hålla. Verkligen verkligen. Jag har sagt till mig själv varenda dag att jag skulle hålla det och göra det.
   Nu sitter jag här. Jag har inte brytit något löfte än, men agerar jag inte snart, så har jag brutit ett. Jag vet inte om jag klarar av att agera och att göra. Vilja våga, vilja få förändring.
   Jag vill bara vara ung och lycklig, ibland känns det bara så jävla fel att vara det när barnen i afrika svälter och jobbar. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att inte vara ung och lycklig just då, för någonstanns känns det rätt av mig att vara lycklig.

Jag vet egentligen inte varför det här skrivs. Jag blir alltid så filosofisk och fylld med ord och tankar när jag dricker och blir onykter. Sen ska det skrivas ner och bevaras, även då det inte blir som jag tänk och så vackert som det var i mitt huvud blir det inte på pappret. Och det blir oläsligt av alla andra utom mig, för jag fuskar, det har jag alltid gjort, jag hatar att förlora, så jag läser mellan raderna och fuskar. Och jag får som i en flashback in känslan jag hade just precis då.
   På gott och ont.