Måndag
Jag tänker ofta att jag borde gå ut och gå mer. Så ibland går jag ut och går. Planlöst strosande som finner sin väg efter var ensamheten är som störst. Jag letar fortfarande efter den perfekta platsen för ensamhet och grubbleri som samtidigt inte skrämmer slag på mig, bara för att ensamhet kanske endast går att finna längst in i skogen. Och skogen kan skrämma livet ur mig, bara den vill.
Det är tänkt att tömma huvudet på alla dom tankarna som fick en att gå ut. Men jag finner bara fler. Allting växer och det är oftast inte huvudet, utan hjärtat som vill sprängas för att det blir för mycket och gör för ont.
Kanske tänker jag för mycket. Kanske tänker jag på helt onödiga saker som för länge sedan egentligen borde vara passé och som jag inte borde grubbla över. Kanske finner jag någon slags tillfredsställelse och ro över att tänka. Men jag tror inte det. Det finns ingen ro över mitt grubblande, bara oro. Allt som oftast får det mig att vilja gråta.
