Fantomensdotter

Jag drömde tusen saker inatt. 
   Du stod på asfalten utanför ditt hus, du såg amerikansk ut på ditt eget vis och du skrattade. Det var sommar, precis som det ska vara när man tänker på dig. Jag skrattade, kunde inte låta bli. Vi skrattade och jag kramade hårt och du luktade som vanligt. Jag blev så glad av dig där du stod och du bara skrattade sådär välbekant och rofyllt.
   Jag vaknade med samma tomhet som jag somnade med. Den hade växt sig lite större och stenen var lite tyngre i bröstet, det var lite svårare att andas och huvudet var lite mer försvunnet än dagen innan. Det fanns ingen kraft och ingen lycka i att ens försöka stiga upp. Jag ville bara gråta över att jag hade vaknat och jag ville bara somna om igen.
  Jag drömde tusen saker inatt. Jag minns hur jag drömde om dig, men jag kan inte minnas vad. Jag minns en hund men inte vad för hund. Jag minns en häst men inte vem som red. Jag minns att jag vaknade och ville somna om igen.

Han pekade på botten och sa:
   - Du är här nere nu. Det är inte bra. Jag har varit där. Ta dig upp nu, innan det är försent. Jag har varit där, det tog ett och ett halvt år att går därifrån. Det var den värsta tiden i mitt liv. Du är där snart. Du måste vakna till lite och förstå. Du måste börja gå redan nu.
   Sen pekade han på allting jag gjorde. Förklarade varför jag grät, varför jag sov, varför jag drömde och varför jag inte kan se någonting längre. Han förklarade min frustration och min tomhet. Han förklarade allting så att jag måste börja se. Jag vill blunda, dra täcket över huvudet och inte känna en enda känsla.
   Jag vill drömma tusen drömmar till.