Lördag
Inatt var jag vackrast av dem alla. Även om jag inte hade någon vit mössa, jag var ändå vackrast. Mitt hår och min mammas klänning, mitt spindelmannen plåster och min matchande ögonskugga. Idag var jag vackrast även om jag inte hade någon vit mössa. Det är det som är grejen med det här stället. Man är alltid vackrast. Man är vackrast när man inte kommer härifrån. Då är man exotisk och vacker och speciell. Även om det var i andra stockholmares ögon som jag var vackrast så gör det ingenting. För jag vet att här har de ingen smak. Här klär de sig som på nittotalet och ibland ifrågasätter jag om de har speglar hemma. Jag tvivlar på det.
Någon tyckte jag var bitter och hård. Som Linda Skugge. Jag borde börja skriva sa han. Skriva, tänkte jag. Du skulle bara veta. Men han vet inte. Han vet ingenting om mig. Och det var länge sedan jag pratade såhär mycket med någon jag inte kände och inte fick ångest. Kanske var det alkoholen, kanske var det personen eller tidpunkten. Kanske var det uppskattningen som drev på och inte gav mig ångest. Ibland krävs det så lite. Ibland krävs det bara lite uppskattning från oväntat håll.
"stanna" sa han. "stanna, tills imorgon., imorgon är det fest!"
Men jag vill bara åka hem, jag vill inte stanna här. Jag vill inte fastna här. Jag vill inte sakna här. Jag kommer minnas er alla. Jag kommer minnas allt vi har gjort och jag kommer sakna er lite. En del av er kommer jag aldrig någonsin mer att träffa. Är det vemod eller lättja? Lite både och tror jag. Jag klarar av att leva utan er alla, men vissa kommer jag ändå att sakna. Livet är så kort, vi kan inte fastna här. Jag kan inte haka upp mig på människor som inte har en plats i mitt liv. Jag borde inte haka upp mig på människor överhuvudtaget. Sånt slöseri med tid, och då slösar vi bort våra liv. Så vad är det värt? Är det värt det här? Allt svårmod och vemod, all saknad och all ärlighet. Ingenting är värt det. Ingenting är som det ska.
Ett tag trodde jag aldrig att alkoholen skulle verka. Det var litervis och hinkvis med alkohol och ingenting hände. Jag gick lika rakt som innan. Jag skrattade lika lite som innan. Jag var lika stum som innan. Ingenting hände och det gjorde mig nervös. Nervös över att det enda trygga i den här natten inte verkade vilja sätta sig in.
Det blev äldre timmar och lyckan fann sig på den minst oanade platsen. Och sedan rullade det bara på i en takt med rosa pantern, strippstångar, bröllopsgäster och igelkottar. Dock hade jag aldrig någonting att säga till dig. Du är fortfarande lika äcklig i mina ögon. Jag förstår inte hur du kan bete dig såhär. Som om ingenting plötsligt hade hänt. Du ska veta att det är jävligt mycket som har hänt. Och du är orsaken till en del. Så försök inte komma här och tro att du ska släta över det, och tro att det är okej med mig. Det kommer ALDRIG bli okej med mig. Aldrig. Du är bara tragisk. Det förstod jag idag. Du är bara ensam. Det förstod jag idag. Alla är glada över att bli av med dig. Jag också. Bli av med dig på riktigt. Det ska bli skönt. Det ska bli en sådan utandning. Äntligen så sprids ni för vinden och jag tittar på och skrattar.
Äntligen kan jag andas ut. Men det kunde ha varit jag.
