Onsdag
Jag behöver mer fylla. Jag får några timmar av en låtsaslycka, men nu är minsta lilla lycka någonting värdefullt, även om det inte är på riktigt. Jag vill ändå fånga in i fjärilshov och nåla upp på väggen, kunna peka ut och säga:
- Här skrattade jag.
Bara för att titta tillbaka på mina fjärilsskratt på väggen när rummet krymper. Det gör ingenting om fjärilarna är av plast. Det gör inget att livet inte är på riktigt ibland.
Skattkistor fyllda med trollguld och skrattgropar fyllda med alkohol. Ingen märker någon skillnad när alla är likadana och alla är på jakt efter samma sak, när girigheten är som störst är skuggorna som längst. Jag vet knappt vad jag själv talar om, men hur ska man veta vad som ska sägas när man knappt vet vad man tänker på? Jag har så mycket vackra formuleringar i huvudet som jag aldrig hinner få ner innan jag tappar känslan, och glömmer bort. "Minns det här!" tänker jag, men då har jag tänkt en annan sak och redan hunnit glömma. Men en sak har jag hunnit skriva ner: "Hon sa att hon mindes mig på mina glada ögon. Ögon ljuger aldrig. Jag minns inte när jag träffade henne". Sanningen är den att jag minns när jag träffade henne. Hon måste vara blind.
Du måste vara blind. Det finns ingenting jag kan säga när stormarna ska stillas och fångas på burk. Stormen tar alla orden, och jag vet hur du har blivit när jag inte kunnat prata. Du har blivit arg. Det skrämde mig och det gjorde ont. Det blev kaka på kaka den där gången och tillslut blev det jättesvårt att andas. Det blir det ibland. Det sitter i. Jag vågar inte ringa, vågar inte väcka, vågar inte mycket mer än att bara gå på tå i stora cirklar runt om. Jag vågar inte ha ont. Så nu sitter jag här, vänder kappan efter vinden och ventilerar mig i svart på vitt. Men det blir ingenting, det blir bara ensamt. Jag vet inte ens hur du mår inuti längre.
- Här skrattade jag.
Bara för att titta tillbaka på mina fjärilsskratt på väggen när rummet krymper. Det gör ingenting om fjärilarna är av plast. Det gör inget att livet inte är på riktigt ibland.
Skattkistor fyllda med trollguld och skrattgropar fyllda med alkohol. Ingen märker någon skillnad när alla är likadana och alla är på jakt efter samma sak, när girigheten är som störst är skuggorna som längst. Jag vet knappt vad jag själv talar om, men hur ska man veta vad som ska sägas när man knappt vet vad man tänker på? Jag har så mycket vackra formuleringar i huvudet som jag aldrig hinner få ner innan jag tappar känslan, och glömmer bort. "Minns det här!" tänker jag, men då har jag tänkt en annan sak och redan hunnit glömma. Men en sak har jag hunnit skriva ner: "Hon sa att hon mindes mig på mina glada ögon. Ögon ljuger aldrig. Jag minns inte när jag träffade henne". Sanningen är den att jag minns när jag träffade henne. Hon måste vara blind.
Du måste vara blind. Det finns ingenting jag kan säga när stormarna ska stillas och fångas på burk. Stormen tar alla orden, och jag vet hur du har blivit när jag inte kunnat prata. Du har blivit arg. Det skrämde mig och det gjorde ont. Det blev kaka på kaka den där gången och tillslut blev det jättesvårt att andas. Det blir det ibland. Det sitter i. Jag vågar inte ringa, vågar inte väcka, vågar inte mycket mer än att bara gå på tå i stora cirklar runt om. Jag vågar inte ha ont. Så nu sitter jag här, vänder kappan efter vinden och ventilerar mig i svart på vitt. Men det blir ingenting, det blir bara ensamt. Jag vet inte ens hur du mår inuti längre.
Kommentarer
Trackback
