Onsdag
Det finns ingenting mer kvar här, ingenting mer än kalla höstnätter. Nu är mina nätter långa igen och det finns ingenting som riktigt kan fylla dom. Tusen promenader under en stjärnhimmel kan aldrig bota det som i mitt hjärta ekar tomt. Han kan aldrig läka sår som någon annan gett. Han kan inte lindra dom, inte rena dom. Han kan bara göra nya eller vårda det som inte är trasigt.
Vad drömmer du om nätterna? I dessa eviga nätter, vad är det som jagar dig i dina drömmar? Jag drömmer sällan om dig, ifall du undrar. Nästan inte alls, bara när jag blundar. Du är som försvunnen i skymundan. Jag minns dig knappt, bara när jag blundar.
Du är inte någon man älskar, du är någon man saknar. Jag säger det till mig själv, om och om igen innan jag vaknar. Som fångar mellan dom som dom är, och dom som dom vill vara. Hur länge tror du dom står ut? Du behöver inte svara. Jag bär mycket hellre läkta ärr än öppna sår. Så ingen avskedskyss, inget "vi ses någon gång" innan jag går.
