Fantomensdotter

Ibland, ganska ofta, är jag rädd.

   Jag är rädd för att jag inte duger. Jag är rädd för att om det inte finns någon som behöver tröstas, finns det ingen som har någonting att säga mig. Jag är rädd för att tappa allt jag känner om jag inte har ont ibland. Jag är rädd för att folk ska vända sig om och gå om de visste hela sanningen. Jag är rädd för att jag ibland kanske är en av de ensammaste människorna på jorden. Jag är rädd för att jag tar i för mycket, att jag alltid ska vara en sån Drama Queen. Jag är rädd för att folk ska tröttna och få nog och gå, när jag själv har tröttnat, fått nog och vill gå ifrån mig själv. Jag är rädd för att bli tjock och ful och ensam. Jag är rädd för att jag ibland är så fruktansvärt ytlig. Jag är rädd för att det ibland känns som om att jag har en avsikt med allting jag gör. Jag är rädd för att jag är svag ibland. Jag är rädd för att jag kanske aldrig kommer bli någonting. Jag är rädd för att tappa orken, och lusten. Jag är rädd för att falla tillbaka. Jag är rädd för att falla framåt. Jag är rädd för igår, idag, imorgon.

   Allra, allra mest, så är jag rädd för dig. Det du kan åstadkomma i mitt hjärta, i mina ben, mitt huvud och i mina ögon. Hur du kan få mig att glömma bort att andas, och slå mig i bitar, utan att ens se på mig.