Fantomensdotter

Hon frågade hur det var, och jag som inte riktigt tycker om att ljuga gav ett svar med all avsaknad av kontraster. Jag svarade att det var lite motigt just nu.
   Det är precis vad det är med ett ord som inte tvingar någon att oroa sig för mycket. Lite motigt. Lite uppförsbacke. Lite extra av allt. Lite för stora hål i en för liten kropp. Motigt. Lite mörkare mornar. Lite varmare säng på morgonen. Lite längre nätter. 
   Och han tyckte att det var konstigt att jag var så trött hela tiden. Han undrade hur mycket jag sov om nätterna och jag kunde inte riktigt komma med något bra svar. I ärlighetens namn så är det ungefär det enda jag tänker på, att få sova. Försvinna bort en stund. Gosa in sig i en varm dimma. Och så grät jag, inför dom som jag allra minst vill ska se mig gråta. Men jag tror ingen hann se någonting när jag lika hastigt som den föll, torkade bort den.
   Imorgon börjar helgen. Sen är det måndag igen.