Torsdag
Jag vill plocka upp telefonen och ringa. Slå tio siffor som jag kan utantill och få svar på lite frågor, lätta lite på hjärtat. Jag vill att du ska veta att det är min självkänsla som du tär på. Den är så liten, nästan obefintlig och jag kan lova att du inte hjälper till just nu. Jag vet inte vad du gör. Har du försvunnit i musiken? Fyller du askfat i studion? Det rör mig inte så mycket, jag bryr mig inte så mycket om vad som tar upp din tid. Jag vill mest bara veta vart jag är någonstans i den.
Jag ska kanske växa som vuxen och ta ett avslut. Kanske våga när nätterna är som längst och magen blir liten som en boll som gör jätteont. Hur kan någonting så litet göra så ont?!
Våga slå tio siffror.
Jag vågar.
... Tror jag.
Tisdag
när ingen ser
när ingen hör
kommer gråten
mitt i skratten
Söndag
Jätte jätte mycket söndagsångest på jätte jätte kort tid. Vet inte riktigt varifrån den ramlade in. Jag kanske skulle ha stängt fönstret, diskat disken i köket eller suttit hemma hela dagen, jag vet inte faktiskt. Vet inte vad jag borde ha gjort för att kunna ha tagit en omväg runt det här.
Kanske är det för att det är första ensamma, normala söndagen på väldigt väldigt länge. Jag är hemma och du är inte här. Jag är inte längre på väg, jag är här nu, hemma. Jag letar mig redan längre bort och iväg. Vill inte fastna, inte rota mig. Inte finna saker att sakna och saker att fästa mig vid. Kanske är bra att du inte är här, så att jag kan fästa mig. Samtidigt som jag redan nästan vet, att jag har fastnat och jag vet att jag saknar dig. För jag saknar dig nu.
Lördag
Fredag
Jag tycker om när du kryper upp bakifrån, lindar armarna om mig och lägger näsa mot min hals, säger "Hej" och kramar lite extra hårt. Förstärka det ditt hjärta säger men som du aldrig själv säger högt. Jag tycker om när du ser på mig och berättar hur vacker du tycker att jag är. Alla mina skavanker som jag skäms över, hur du ser Mig i dom och ser det orginella, det vackra. Jag älskar hur du tar på mig som; det känsligaste porslinet; det följsammaste, lenaste sidentyget, och samtidigt så hårt och så bestämt.
Jag tycker om när du öppnar upp dig, berättar alla hemliga detaljer, alla skavanker, alla fel, alla misstag. Jag tycker om hur jag fortfarande kan se på dig som du är, finna det vackra i dina fel. Hur dina fel blir rätt och hur dina hemligheter blir våra hemligheter och dina misstag är bara en del på en mycket längre väg som du går på. Jag tycker om att se på dig och se all ärlighet, det finns inga lögner hos dig. Vi ska aldrig någonsin ljuga för varandra.
Torsdag
Ibland kan jag, precis som ni, fråga mig själv vart ni har har varit i hela mitt liv.
Tisdag
Tisdag
Som en jätte stor tsunami ibland
Jag saknar dig
Tisdag
Ville nå upp men kunde inte riktigt lyfta armen som skakade som ett asplöv. Lutade mig mot väggen för att samla krafter för att orka få ner handduken. Ramlade, landade i sminklådan och även om fallet tog bara någon hundradels-sekund så hann jag med så otroligt mycket när jag försvann.
Någonstans långt borta var det någon som sa "Vad gör du?". Jag förstod inte; vem var det som pratade med mig, vart var jag?
"Gud, vart är jag?"
"Hur är det?" sa rösten igen. Jag försökte samla mig där jag satt i sminklådan och komma på vad som hade hänt och vem det var som pratade med mig.
Jag var i mitt badrum, lutad mot väggen, han talade med mig, fortfarande långt borta men än lite närmare. Han undrade vad som hade hänt och lät orolig. Jag visste inte riktigt vad som hade hänt, reste mig upp, inspekterade min helhet och sjönk ihop mot badrumsdörren. Vi talade en stund, kollade att allting var som det skulle och jag kunde resa mig igen, nå upp till handduken och kunde kliva ut ur badrummet.
Barn, pröva inte det hemma.
Lördag
Fredag
Oavsett vilken dag det är i veckan så känner jag ändå hur jag har tappat all ork till formulering. Ingen tid eller plats för att bygga meningar och egentligen finns det ingenting att bygga meningar om. Det händer inte så mycket. Jag slåss fortfarande mot rastlösheten och hjärnspökena som driver förbi i tid och otid. Du kommer förbi ibland, sitter i min soffa, fyller askfat och pratar bort mig. Jag tar bussen till andra sidan stan, sover på din soffa med en katt i fotändan, ibland två. Jag bygger upp vanor och byter ovanor. Finner vänner och tappar tiden och mig själv. Försöker tänka på någonting ett längre tag, fördjupa mig i någonting men ramlar så lätt ur ramarna och har svårt att klättra tillbaka in när rastlösheten sliter i mig från ett annat håll. Det är den där rastlöstheten.
(Det enda jag egentligen tänker på är när du sitter med gitarren i famnen, spelar på någonting diffust, försvinner in i musiken och ditt ansiktsuttryck är aldrig mer komplext än så.
Det är det enda jag tänker på för du är så jävla vacker just då.)
Söndag
vara jättenära
och döva min ångest
Söndag
Jag har försökt ta mig ut hela dagen. Springa ifatt den där energin som du talar om. Stärka mig lite i solens strålar. Jag har hela tiden fastnat halvvägs. Motargumenterat mig själv gång på gång, tills jag slutligen har gett upp. Jag kommer inte komma en enda meter. Jag ger upp nu, tar av mig jeansen och kryper djupare ner i soffan istället. Väntar på någonting; på att huvudvärken ska släppa; att hungern ska gå över; på att du ska höra av dig; på att någonting ska hända. Jag sitter här igen, så som jag lovat mig så många gånger innan att jag inte ska sitta: Inte sitta och vänta, inte sitta och se på när tiden sakta går iväg, rinner ur mina händer.
Kanske borde ta mig i kragen, se mot framtiden, leta billiga resor till Åre innan snön försvinner; innan rastlösheten och handlingsförlamningen fullständigt har tagit över.
Söndag
Alla orden tog slut just nyss och jag tänker på vartenda andetag.
Jag får återkomma när jag funnit någonting någonstans igen.
Torsdag
Torsdag
Ibland blir det lite mycket med livet.
Det var därför Jesus dog och gav oss påsklovet; så att vi ska kunna åka iväg och få lite space, lite andrum. Mina vägar leder uppåt mot norr där jag hoppas att solen skiner och att snön ligger kvar. Skidorna är nedpackade för fjärde gången i år och kanske kanske om jag har tur så är det inte sista.
