Fantomensdotter

Jag är så jävla nöjd med livet när jag åker skidor. Allting annat runt omkring slutar existera och det finns aldrig tid för rast och ro. Nu sitter jag här igen, rastlös och i misär, räknar timmarna minuterna sekunderna tills det händer någonting igen. Om det bara inte var så svårt och så hårt att lära sig att ha tråkigt.
   Jag har försökt ta mig ut hela dagen. Springa ifatt den där energin som du talar om. Stärka mig lite i solens strålar. Jag har hela tiden fastnat halvvägs. Motargumenterat mig själv gång på gång, tills jag slutligen har gett upp. Jag kommer inte komma en enda meter. Jag ger upp nu, tar av mig jeansen och kryper djupare ner i soffan istället. Väntar på någonting; på att huvudvärken ska släppa; att hungern ska gå över; på att du ska höra av dig; på att någonting ska hända. Jag sitter här igen, så som jag lovat mig så många gånger innan att jag inte ska sitta: Inte sitta och vänta, inte sitta och se på när tiden sakta går iväg, rinner ur mina händer.
   Kanske borde ta mig i kragen, se mot framtiden, leta billiga resor till Åre innan snön försvinner; innan rastlösheten och handlingsförlamningen fullständigt har tagit över.