Söndag
Jätte jätte mycket söndagsångest på jätte jätte kort tid. Vet inte riktigt varifrån den ramlade in. Jag kanske skulle ha stängt fönstret, diskat disken i köket eller suttit hemma hela dagen, jag vet inte faktiskt. Vet inte vad jag borde ha gjort för att kunna ha tagit en omväg runt det här.
Kanske är det för att det är första ensamma, normala söndagen på väldigt väldigt länge. Jag är hemma och du är inte här. Jag är inte längre på väg, jag är här nu, hemma. Jag letar mig redan längre bort och iväg. Vill inte fastna, inte rota mig. Inte finna saker att sakna och saker att fästa mig vid. Kanske är bra att du inte är här, så att jag kan fästa mig. Samtidigt som jag redan nästan vet, att jag har fastnat och jag vet att jag saknar dig. För jag saknar dig nu.
