Lördag
Just nu läser jag en bok som handlar lite om en kvinna som tecknar allt hon ser för att förstå det, och få sin bild av det. Precis som hon tecknar allt hon ser, så diktar jag upp alla händelser i mitt liv i kapitel och ord. Jag går alltid runt och bygger meningar om det som händer omkring mig. "Hur skulle jag beskriva det här om jag skrev ner det".
Ungefär såhär hade jag skrivit om det här.
Fredag
Nu kommer det bli varken eller. Jag kommer säkert att ha jättemycket att berätta, tusen tankar som vill ut, och det kommer inte vara någon oreda. Jag kommer bara vara någon annanstans. För imorgon far jag. Högre upp mot norr och längre ner på termostaten. Jag ska till snön och nedförsbackarna och göra det som jag älskar mest i hela världen, med en person som jag älskar. Vi ska åka skidor, skratta, dricka alkohol, ramla, göra dom snyggaste svängarna, vara tuffast i pisten, och skratta lite till. Jag ska koppla bort världen utanför och bara älska.
Onsdag
Jag börjar sakta krypa tillbaka till början av 2000-talet. Min frisyr har tappat styrseln så till pass att den gärna lägger sig i en sonika halvsnäll mittbena på huvudet. Och det ser ut som om att jag går i sexan - igen. Det är endast några fåtal slingor som envisas med ett krumbukta sig och säga ifrån, dom böjer sig som ena vingen på ett Mc'Donalds' M. Det ska nog gå att tvinga alla åt samma håll nästa gång jag kliver ur duschen. Frågan är bara åt vilket håll jag förväntas lägga dom åt. Kanske vill jag tillbaka till 2000 och springa till kiosken på rasterna, inte ha några direkt världsliga problem. Eller kanske lägga allt i en mastodontsidbena och dra på mig en basker och säga 'Bonjour Madame' och låtsas att jag är i Paris, äta sånt där långt bröd och spana på Eiffeltornet ibland, bara för att påminnas om att jag bor i Paris. Eller kanske dra bak allting, avverka en flaska hårmoussé i veckan om inte mer, slänga till med lite Lidingö-iiii:n och åka till stockholm om helgerna och hänga lite runt stureplan, snacka med modeprofilerna och korka upp en flaska skumpa till. Låtsas att jag är man.
Eller så kanske jag går till frisören, eller klipper mig framför spegeln hemma i badrummet. Gör någonting drastiskt för att jag vill inte vara någon annan eller vara någon annanstans. Jag vill vara bara mig här just nu. Kanske i Paris, men inte med sidbena och basker. Men gärna titta på Eiffeltornet ibland.
Måndag
Dom frågar vad jag gör nu, jag berättar om min förvirrade dåtid som gjorde att jag hamnade här, mellan mellanmjölken och låtsasleenden, och mellan vilka två blad som helst i vilken bok som helst. Sen frågar dom vad jag ska göra sen, eller ska jag fastna mellan mjölken och leendena, tragla mig upp vid halv fem för ofta, gå och lägga mig halv nio resten av mitt liv.
Jag skrattar - på riktigt, på låtsas, jag vet inte - svarar att jag har en plan, att jag tror att jag vet vad jag vill. Jag berättar vad jag funderar på och dom säger "jaha", lite förvånade och lite nöjda/stolta/glada/jagvetintevad och att jag hoppas att jag får någon sovmorgon någon gång ibland. Jag berättar inte hela planen för den planen är så otroligt stor och kanske på tok för långt borta.
Men innan allt det där, så ska jag inte stanna kvar här.
Det är någonting jag hatar med mig själv. Jag kommer aldrig komma hem. Jag har letat i nitton år och jag är rädd att jag aldrig kommer att komma hem. Jag kommer fastna i en flyttkartong mellan shang-hai och lappland. Jag kommer att kasta alla minnen på vägen någonstans för att försöka börja om i varenda stad jag stannar i. Jag kommer dö utan att kunna testamentera en endast pinal till en endaste människa.
Vad händer med alla mina pocketböcker, elefanter, diktsamlingar, anteckningsböcker, alla skivor, vad händer med allt det som är jag när jag ska kasta alla mina minnen? Kanske kan jag hyra ett förråd för resten av mitt liv där jag kan låsa in allting jag har skrivit, allting jag har läst och alla mina elefanter och avocadon som jag odlade upp från ett litet frö. Jag tror mitt förråd kommer behöva ett fönster så att mina böcker inte längtar ut allt för mycket.
Måndag
Jag hatar dig.
Lördag
Jag vill höra av mig. Säga förlåt. Att det är mitt fel, som det alltid är. Det bara blir mitt fel. Jag gör alltid fel och spelar ut folk mot dem själva. Det är inte meningen. Jag spelar på känslor tills det inte finns några kvar. Sen gråter jag.
Nu vill jag höra av mig, säga förlåt och förklara allting. Men jag tror att det kan vara försent och att det är för mycket stolthet att svälja. Jag fortsätter vänta.
Fredag
Fredag
In the headphones those nights:
Lily Allen
Torsdag
Hon berättade om sin mormor som hade gått bort under natten, om klumpen i bröstet som hon inte kunde förklara och om hur hon plötsligt kunde börja gråta. Hon berättade om allting som gjorde ont. Jag berättade om min mormor, och sen berättade jag om min mamma. Att det största som jag kan mista i mitt liv, är min mamma. Jag kan inte se ett liv utan min mamma, och när den dagen kommer önskar jag att jag slapp vara där.
Ibland gör det ont i mig att se min mamma åldras, det gör ont att se min mamma bli liten igen. I mig gör det ondast när min mamma är ledsen.
Jag minns när min mamma pratade om mormor när hon var i livet, om mormor som hade så ont, och jag såg i min mammas ögon hur ont hon fick för att hennes mamma hade ont. Och inte är det bara ens mammor och pappor som oroar sig över sina barn. Åh vad jag har oroat mig över min mamma, och åh vad jag har oroat mig över min pappa.
Onsdag
Vi var bara tomma ord
Tisdag
Allting sprattlade runt i hela kroppen när jag gick på vägen mellan dom snötyngda träden. Musiken var hög och bra och jag tror jag hade ett leende som gick från ena örat till det andra. Fjärilarna flög som om att de var höga på E och dragit kokain hela natten. Dom var överallt i hela blodomloppet och i hjärtat. Tiden och jag var så otroligt synkroniserade, vi var äntligen på väg åt samma håll.
Jag visste inte att det som gjorde mig mest ledsen var tanken på att du kanske var ledsen. Och nu när jag vet motsatsen så orkar mitt hjärta slå i rytm och ingenting behöver egentligen göra ont. Mina fjärilar matades med prozac om natten och på dagen var dom som LSD och vi knarkade som bara fa-an om kvällen och nu sitter jag här. Det går inte att förklara. Men dina känslor betyder så otroligt mycket så nu känner jag likadant.
Tisdag
Efter det spenderade jag resten av kvällen med att hänga på flashback och läsa sjuka historier som folk varit med om och skrattat så jag gråtit och käkat jordnötsringar. Och alla erfarna och avancerade vet att man inte äter jordnötsringar bara sådär, alla dagar i veckan speciellt på måndagar tisdagar mitt i natten, utan man gör det i samband med en annan otroligt viktig sak i jordnötsringarstriangelns ultimata smakupplevelse.
Och det kanske bor en liten vägg i mig ändå, någonting som kopplar bort huvudet från kroppen.
Just nu tror jag inte ens på morgondagen så jag känner inte att det är försent än. Men vissa saker är det försent för, och det är nog dags att även jag följer med när tiden flyttar på sig, från nu till framtid. Kanske ska jag också vara i framtiden, när den kommer?
Tisdag
Söndag
Vi har talat om kärlek länge nu. Jag har berättat om pingviner, människor och svanar. Jag upprepar mig och mina frågor, som i ett hopplöst försök att få svar.
Vad känner svanarna när de är kära? Hur bestämmer pingvinerna vem det är som de ska spendera resten av sitt liv med? Vad händer i deras hjärtan, i deras kroppar? Och vad tror du att du känner när du möter den du ska spendera resten av ditt liv med, märker du det ens, eller tar det tid att förstå?
Hur berättar den ena svanen att den är kär i den andra svanen, och vad händer om den andra svanen inte alls är kär tillbaka? Har svanarna kanske en engångsförpackning av kärlek och när den är använd så kan de aldrig mer bli kära igen. Måste svanen leva ensam hela livet om den bär på obesvarad kärlek?
Jag har tänkt på svanar och pingviner och kärlek allt för länge nu, om man kan tänka på saker för länge. Det fyller upp hela mitt huvud och inte mycket mer får egentligen plats. Vi har talat om det, jag har försökt prata så mycket som möjligt om det för att få rätsida på det och få ut det ur mitt huvud. Men det växer sig bara större.
Vi pratar om "den rätte" och jag blir livrädd att jag aldrig möter denne någon, livrädd att tiden ska gå för fort och jag ska bli för gammal. Jag blir stressad. Stressad över att jag inte vill träffa någon nu, ingen alls överhuvudtaget. Jag vill bara vara med mig själv och kanske fylla min tid med någon flyktig kontakt för stunden. Jag är livrädd för att behöva binda mig nu, att glömma bort livet och fastna i ett mönster. Jag är rädd för att träffa min svan i för unga år.
Torsdag
I dag funderade jag på vad det är som händer. Jag tänkte att jag vill veta vad som händer så att jag kan anpassa mig. Men sen tänkte jag om, jag vill inte anpassa mig. Varför ska jag anpassa mig? Jag har faktiskt ingen lust alls att anpassa mig. Jag har så liten lust att anpassa mig att jag hellre säger tvärtemot, bara för att. När du säger ja, vill jag säga nej. När du säger stanna så vill jag gå.
Tisdag
Måndag
Ni är som fåglar. Högt upp på himmelen och spatserande på marken. Ömsom livrädda, ömsom skrattandes. Över hela världen skrikandes, sjungandes och i mitt hjärta i alla vrår och alla minnen.
Ni är som fåglar som flyger, lyfter på ett ögonblick, högt över träden på två. Ni är ingenting man kan hålla i, ni är ingenting man kan sätta i en bur. Ni är bara fria och har hela världen under era vingar. Och så flög ni in i mitt hjärta och stannade i min kropp och jag håller inte i någon av er, men jag älskar er. Kanske älskar jag er för att jag vet att ni när som helst kan lyfta, försvinna högt över marken och efter er lämnar ni bara era tysta vingslag som ett vinddrag i mitt hjärta. Kanske är det en rädsla jag älskar när jag älskar era livrädda själar?
Ni är vackra och hemliga, och jag ska samla er vid mina fötter, men jag håller inte i någon av er. Ni är som fåglar, fria att flyga när ni vill. Jag älskar er.
