Söndag
Vi har talat om kärlek länge nu. Jag har berättat om pingviner, människor och svanar. Jag upprepar mig och mina frågor, som i ett hopplöst försök att få svar.
Vad känner svanarna när de är kära? Hur bestämmer pingvinerna vem det är som de ska spendera resten av sitt liv med? Vad händer i deras hjärtan, i deras kroppar? Och vad tror du att du känner när du möter den du ska spendera resten av ditt liv med, märker du det ens, eller tar det tid att förstå?
Hur berättar den ena svanen att den är kär i den andra svanen, och vad händer om den andra svanen inte alls är kär tillbaka? Har svanarna kanske en engångsförpackning av kärlek och när den är använd så kan de aldrig mer bli kära igen. Måste svanen leva ensam hela livet om den bär på obesvarad kärlek?
Jag har tänkt på svanar och pingviner och kärlek allt för länge nu, om man kan tänka på saker för länge. Det fyller upp hela mitt huvud och inte mycket mer får egentligen plats. Vi har talat om det, jag har försökt prata så mycket som möjligt om det för att få rätsida på det och få ut det ur mitt huvud. Men det växer sig bara större.
Vi pratar om "den rätte" och jag blir livrädd att jag aldrig möter denne någon, livrädd att tiden ska gå för fort och jag ska bli för gammal. Jag blir stressad. Stressad över att jag inte vill träffa någon nu, ingen alls överhuvudtaget. Jag vill bara vara med mig själv och kanske fylla min tid med någon flyktig kontakt för stunden. Jag är livrädd för att behöva binda mig nu, att glömma bort livet och fastna i ett mönster. Jag är rädd för att träffa min svan i för unga år.
