Fantomensdotter

Jag måste härifrån.
   Varför är jag aldrig nöjd och har lusten, orken och viljan att stanna? Jag strävar alltid lite längre, och långt bort är alltid för nära. När jag väl är borta längtar jag hem och när jag är hemma längtar jag bort. Vad är det jag egentligen längtar efter? Är det någon trygghet som jag söker som jag desperat letar efter i alla världens hörn, eller är det bara en längtan efter att få börja om på nytt, igen, igen och igen. Kanske är det gamla minnen som driver runt i mitt huvudet som borde försvunnit för längesedan. Vad är det som får mig att tro att mina minnen skulle blekna och att jag skulle bli annorlunda bara jag vaknade upp i en säng på Island istället för i Sverige. Vad är det som säger att allting kommer att förändras för att jag äter min frukost i ett kök i Brasilien och inte äter den i mitt trygga hem här, i Sverige?
   Det är aldrig målet jag söker, det är resan. Det är inte målet som lockar mig och mina drömmar. Det är resan och känslan av att inte veta vad som händer imorgon. Jag vill inte planera, jag planerar inte saker för morgondagen som inte går att ändra, jag bokar alltid biljetter i sista minuten, för tänk om jag ångrar mig, tänk om jag inte vill åka? Och då ska heller inget kunna tvinga mig iväg. Kanske finner jag någonting roligare under resan, och då vill jag stanna där tills jag tröttnar. Jag vill inte ha en returbiljett som bränner i fickan och vill få sitt sagt och bli använd. Jag vill ha en oritad plan, ett tomt papper och en penna. Kanske att jag skriver dit vart jag har varit, men inte vart jag ska - för vem vet vart jag ska?

Så liten att jag inte finns

Förlåt för att jag sliter er alla isär. Förlåt för att jag inte klarar av att hålla ihop mig själv vid vissa tillfällen. Förlåt för att jag oabrutet tvingar er att göra omöjliga val.
   Förlåt för att det har blivit såhär och förlåt för att jag är så svag. Förlåt för mitt veka hjärta som brister för ingenting. Förlåt för att jag inte gråter fast jag borde och förlåt för att jag har gråtit. Förlåt för mina svaga knän som inte kan stå rakt, mitt hjärta som ömsom slår för hårt ömsom slår för lätt. Förlåt för alla delar i min kropp som bara slutar fungera när det inte är som det ska. Jag önskar att jag kunde stänga av allting, men det kan jag inte, förlåt.
   Förlåt för allt.

Jag har tydligen sagt att man inte ska ångra någonting, att det är slöseri med tid. Det är smart sagt, och jag ångrar faktiskt ingenting när det kommer till mina studier. Jag blir bara arg på mig själv att jag inte bara bet ihop och gjorde klart så jag slapp sitta och göra om allt flera år senare när jag faktiskt inte alls har lust att plugga.
   Sen inser jag att jag aldrig skulle ha klarat av att bita så hårt, och att jag ändå skulle få läsa in i efterhand för att bli det jag vill bli. Gymnasiet hade aldrig räckt för min del ändå. Och lust att plugga kommer nog aldrig att infinna sig i mitt liv. Tyvärr.

Jag måste nog ta tag i alla trasiga delar och pussla ihop med ett tålamod jag inte har och sedan använda allt mitt mod och sen överleva även det som kanske nalkas.

Jag orkar inte vara arg, så jag är ledsen och besviken istället.


Ofta när jag blir ledsen bestämmer jag mig för att bli arg istället, för att det är lättare. Den här gången känns det lättare att vara ledsen och besviken, och inte arg. Det känns som om att det tar så otroligt mycket på mina krafter att vara arg den här gången, att jag inte orkar vara arg. 
   Ändå har jag gått runt stor del av dagen och varit just det, arg. Sen har jag laddat om med ungefär tjugo pepparkakor och kanske hoppas jag på att vakna imorgon som en bättre och inte lika arg människa, och kanske löser sig ledsamheten och besvikelsen? Kanske måste jag inte böja mig den här gången, kanske är det någon annan som ger med sig efter lite tålamod.

Jag vet inte riktigt vad du tror att du sysslar med. Men det funkar inte så här. Du får mig att känna mig patetisk och ynklig och gör mig samtidigt så arg så att jag vill gråta. Jag är för macho för att gråta över dig så jag gör det inte, men det känns som om att någon håller extra hårt om ens hjärta och kramar till lite, och då vill jag reflexmässigt gråta. Jag gör det inte.
   Jag vet inte riktigt vad det är du tror att du gör, och vad du tror att du kan göra. Men du kan inte göra så mot mig. Innan du ens har märkt det kommer jag att ha tagit två stora kliv tillbaka och se frågande på dig och säga: "Ursäka, vad var det du sa att du hette?".
   Dina stunder är för långa för mig. Jag har inte den tiden och jag har inte tid, ork, lust, vilja, hjärta, tårar eller tålamod att vänta. Och sen förväntar du dig att jag ska vara snäll och medgörlig. Nej. Det är jag inte, har aldrig någonsin varit och med tiden kommer det bara bli svårare. Sen får man be dig att be om ursäkt och det verkar som du tar det som en förolämpning - som om att du vore perfekt. Det är du inte.


okej jag gör det. jag gråter.
patetisk och ynklig.

Vi är lika lättväckta, svårsomnade drömmare. Samma vinnare med samma oro som gnager i olika bröst. likadana hjärtan som vi är lika rädda om, som vi håller lika hårt runt.
   Vi bär på samma rädsla, att tappa fotfästet, att falla ner. Samma rädsla att förlora oss, igen. Kanske kan vi våga med varandra?