Torsdag
Du klev ut genom dörren, tog med dig allt dåligt och lämnade kvar allt som var bra en gång. Nu gråter jag över allting som har varit bra, alla mysiga stunder, alla vackra nätter. Nu är jag inte längre arg över att du bara försvann, jag har glömt de där gångerna då du sa fem och kom klockan åtta. Hur kan jag ha glömt allting och hur kan jag sitta och gråta över allting som var bra, när det mesta bara var dåligt?
Jag kunde inte se på dig när du gick, jag kunde bara klamra mig krampaktigt fast vid din hals och hålla jättehårt och hoppas på att du skulle stanna - även fast jag ville att du skulle gå.
Det var den smalaste balansgången jag någonsin gått i hela mitt liv. Nu är den färdigvandrad och jag har så ont i mina fötter att jag gråter mig tom.
