Fantomensdotter

Jag fastnar så lätt. Hamnar i ett vakuum-stadie där jag glömmer bort det mesta runt omkring. Det enda som existerar är du och jag, alla andra är glömda. Jag försvinner så lätt i nya förälskelser. Jag vill att tiden ska gå jättefort så att vi kan fylla askkoppar och drömma oss bort ihop.
   Fast det var bra idag, och igår. Det var bra att ha kvalitetstid med mina vänner. Dricka massa te, se på någonting på tv, prata om viktiga saker, prata om oviktiga saker och skratta. Och se på när tiden går utan att det gör ont i hjärtat.

"Det är schysst o bara hänga här. Schysst o bara vara här och göra ingenting liksom. Kravlöst o enkelt."
   Du stod inne på min toalett och torkade ditt blöta hår. Såg på mig där jag satt inlindad i handduken på toalettstolen, och log på det viset som gör att du ser ut som en pojke och inte alls som tjugosex. Du skrattade. 
   "Sant" sa jag "Enkelt liksom, inga krav, ingenting vi måste göra, ingenting vi måste prata om, ingenting vi måste styra upp, inga måsten. Det är schysst."
   Precis exakt så mycket som jag klarar av. Någon som vill vara här, hänga ut, fylla askkoppar och plöja film efter film. Ingen som ställer krav och ingen som binder fast en när man egentligen vill gå. 

Det här kan nog vara bra för mig. En fredag utan ingenting. 
   Du och jag ska inte fylla några askkoppar, vi ska inte se film efter film, inte spela våra favoritlåtar för varandra. Du ska göra jag vet inte vad - kanske spela in en ny låt, kanske fylla askkoppar med dina vänner, se en film. Jag ska göra just det: ingenting, äta godis, se på TV, ladda upp inför imorgon - ladda upp på alla plan - och sova tidigt.
   Det är nog bra att jag gör det här idag. För när jag är med dig försvinner tid och rum och vi glömmer att klockan tickar och den slutar plötsligt vara viktig för mig när jag är med dig. Tiden som alltid är så viktig för mig annars. Så det är nog bra för mig att sitta här idag och bara se på när tiden går och kanske använda den om jag orkar. 
   Men jag ska vara lite ärlig också: Klart att det var tomt igår när jag gick och la mig, och imorse när jag vaknade. Det var tyst när jag kom hem och det var ingen som satt och rökte i min soffa. Det är tomt nu när jag ser på TV själv och det är tråkigt att se på när klockan tickar.
   Men det här kan nog vara bra för mig - vara ensam och ha tråkigt.

Förlåt att du fick vara där. Men det var skönt att du var där och jag bad dig hålla jätte hårt och du gjorde det. Sen somnade jag ute i soffan till barnkanalen när solen gick upp och fåglarna vaknade. Dagen efter bar du ut mig till solen när jag gömde mig bakom gardinerna, tjatade ut mig på en promenad och du talade om Gud. Jag lyssnade, borstade ditt hår och när du spelade musik från din iPod försvann jag bort i en flyktig dimma.
   På kvällen fann jag dig med en gitarr i handen, försvinnandes in i ackorden och pedalerna, lekandes med alla ljuden som du kunde göra. Du är som vackrast då.

Jag blir sådär löjligt barnsligt glad när du ringer.
   Vi sätter världen på paus när vi träffas. Allting slutar betyda och vi ser film efter film och röker slut alla cigaretter och tar till rulltobak. Vi ligger i dimma och äntligen skrattar jag åt dom mest bisarra sakerna i filmerna.
   "Papá!"
  
Allra mest tycker jag om att vakna på morgonen och inse att jag inte är ensam. Stryka handen över din tatuerade hud. Dra fingrarna genom dina lockar och lägga näsan vid din hals och dra in din nyvakna doft och somna om.

Nu gör jag det ändå; sitter här och väntar.

Igår sopade dom gatorna här, hälsade våren välkommen och jag hade inga vantar när jag gick till jobbet - idag snöar det.
   Livet är nyckfullt och det var först när jag fyllde arton år som jag insåg att jag blev äldre. Och imorse när jag hade tvättid mellan nio och tolv så stannade jag för en sekund upp, reflekterade, insåg att snart är man närmare döden än födseln. Livet och tiden går så fort och där stod jag och väntade på att tvättmaskinen skulle snurra klart så jag kunde få hänga upp tvätten. Jag väntade på att tiden skulle gå. Jag gör det allt för ofta. Jag måste sluta med det.

Han frågade varför jag var så glad. Vad var det som gjorde mig så glad; hade jag jobbat hela helgen och det kunde ju inte ha varit så roligt. Men det var bra att jag var så glad, det smittade och fler borde vara sådär glada. Kanske är du född med sådana där gener, som gör att man är glad och positiv.
   Ja, kanske det! svarade jag och skrattade igen. Skrattade åt mig själv och mitt service-jag som ibland går till överdrift. Skrattade åt honom - om han bara visste. Skrattade åt allt för att det var så skönt att prata med honom, och skratta lite.
   Är du kristen? Frågade han sen.
   Jag tittade frågande på honom, frågade varför han trodde att jag var kristen. 
   Jag vet inte, kristna brukar ibland ha en sån där inneboende genuin glädje i sig. Du verkade ha en sån glädje. Varför är man annars så glad såhär när man jobbar på helgen?
   Nej jag är inte kristen, sa jag. Jag är bara glad. Man kan väl vara glad utan att vara kristen hoppas jag? Det är väl tur det också, att man inte måste vara kristen för att vara glad. Sen är det trevligare att vara glad än sur.
  Ja det är sant, sa han. Men vissa människor har det som sitt sätt att vara på, sur alltså. 
  Ja jo tack det har jag märkt, sa jag och skrattade igen. Men det verkar så jobbigt. Då är jag hellre glad!
  Javisst! sa han, skrattade, packade ner sina varor. Det var trevligt att prata med dig, jag blev glad av det!
  Vad bra, sa jag, önskade honom en trevlig helg, skrattade och såg honom gå.

Jag minns hur jag grät när vi avlivade min första, mest älskade kanin. Hur vi la en stor lealös klump i samma transportbur som han hade kommit dit med, när han var livs levande. Han hade kissat på golvet hos veterinären. Han måste varit livrädd - med all rätt. 
   Vi kom hem och jag tror det var min pappa som tillverkade ett kors i trä. Min mamma grävde en grop på sidan av huset mellan några stenar och jag låg inne på rummet och grät. Alla var med på begravningen utom jag som låg på mitt rum och grät; hur jag kan ångra det idag. Till nästa vår växte det massor med sånna där små påskliljor ni vet? Dom lyste som solen över hans grav och ibland går jag dit på våren för att se om jorden och himmelen fortfarande minns att det ligger en kanin där under stenarna.

Jag minns hur min stora starka hårda pappa ringde mig en dag. Pratade om cancer och döden och hur han hade gråten i halsen och kanske att han grät. Jag ville inte sitta på andra sidan telefonluren och gråta. Jag ville vara den superduper-starka dottern som kramade om sin pappa och sa att allt skulle bli bra.
   Det blev aldrig bra och ibland pratar vi om henne. Ser henne i andra hundar och jämför henne och skrattar åt hennes upptåg och personlighet. 
   Ibland tror jag att han drömmer om en ny, egen hund så som hon var. Kanske han inser att det bara fanns en enda av henne.

Inget av detta har varit patetisk. Det är inte patetiskt att gråta över att någon man älskar går bort. Dumt vore det om man inte grät. Min bror sa att han inte kunde gråta, kanske för att han inte riktigt förstod vad som hände i honom. Det var varken patetiskt eller dumt, det var bara ärligt och insiktsfullt.
   Och när du inser att din hund kanske inte lever lika länge som dig, och du gråter över det, känn dig inte patetisk. Känn dig mänsklig och var glad över att du har känslor som kan älska. Jag är precis här, hela tiden, och vet precis hur det känns. Jag kommer vara här, hela vägen om du vill. När du ber mig är jag här tjugofyra timmar om dygnet sju dagar i veckan. Bara du ber mig.

Jag tänker på dig hela tiden.

Kom hit och sov i min säng. Vi behöver inte trängas, vi kan ligga nära ändå. Kom hit och klä av dig, lägg dig bredvid mig. Jag vill gräva ner mina händer i ditt hår, höra dig andas. Lägga näsan vid din hals, huvudet på ditt bröst och somna. 
   Kom, ligg nära, och håll hårt. Vi behöver aldrig stiga upp.

Tiden existerade inte mer än i våra trötta ögon och katternas hunger. Ingenting var riktigt viktigt den här helgen. Lördagen försvann som i en dimma.
   Vi; rökte, såg på en film och drack vin, somnade, vaknade, rökte, åt en macka, hade sex, somnade tätt ihop i en smal soffa, vaknade av katternas rastlösthet, rökte, du försvann i din gitarr och jag försvann i din soffa, rökte, satte på en film att somna till, hade sex, somnade tätt ihop i samma soffa, vaknade i värmen, rökte, åt en macka och somnade om. 
   Och idag är det inte lördag som det känns som om att det kunde vara, det är söndag. Jag har ännu inte fått någon söndagsångest. Har jag tur så lurar jag den och den infinner sig inte alls. Jag vill inte ha söndagsångest när jag har bilden av dig på hornhinnan. Jag vill inte förstöra någonting nu.

Iväg igen till en låtsasvärld där inga problem existerar. Åka puder med vänner och bada bastu med massa sprit. Det bäddar för en bra tid mellan gröna lakan. Jag säg hej igen på fredag, då bör jag vara hemma igen.


Jag räknar mina skiddagar: 20

Jag räknar min lycka: 20

Det är som om att du kör hela din text från något annat språk till svenska genom Google translator. Du kan ju inte bygga normala vettiga meningar. Du har ordföljder likt en femårings. Jag blir matt i hela huvudet när jag läser det du skriver. Jag vet inte riktigt vad det är du vill uppnå, någon form av prosa/poesi-känsla? Jag vill bara spy, det är det enda känslan jag känner.
   Håll käften. Sluta skriv.

Bryter ihop i en tom lägenhet. Inte för tomheten, utan för att jag äntligen kan sluta bita ihop.

"Jag har varit väldigt ledsen" sa jag och skrattade. Hon tittade på mig, talade om att det fanns folk att prata med om jag ville. Jag skrattade lite till, sa att jag hade försökt, att det inte var någonting för mig, att jag pratar med mina kompisar. Att dom är bra, mina kompisar. Dom lyssnar för det mesta ganska bra, och lyssnar dom inte så pratar vi om något annat som gör att jag tänker på annat.

Jag skrattar alltid när jag säger att jag blir jätteledsen ibland. Jag skrattar när jag säger att jag ibland inte klarar av att kliva ur sängen på morgonen, och så skrattar jag när jag säger att jag inte längre kan gråta. Och det är nog det värsta, att jag inte längre klarar av att gråta som jag gjorde förr. Kanske är det som dom säger, att jag samlar på hög inuti och att en dag så kommer allting ramla ut. Varje gång jag gråter dom där tre tårarna som jag kan gråta, hoppas jag på att det ska släppa och att allt ska ramla ut.
   Ingenting ramlar någonsin ut och jag fortsätter att vänta.