Fantomensdotter

Han frågade varför jag var så glad. Vad var det som gjorde mig så glad; hade jag jobbat hela helgen och det kunde ju inte ha varit så roligt. Men det var bra att jag var så glad, det smittade och fler borde vara sådär glada. Kanske är du född med sådana där gener, som gör att man är glad och positiv.
   Ja, kanske det! svarade jag och skrattade igen. Skrattade åt mig själv och mitt service-jag som ibland går till överdrift. Skrattade åt honom - om han bara visste. Skrattade åt allt för att det var så skönt att prata med honom, och skratta lite.
   Är du kristen? Frågade han sen.
   Jag tittade frågande på honom, frågade varför han trodde att jag var kristen. 
   Jag vet inte, kristna brukar ibland ha en sån där inneboende genuin glädje i sig. Du verkade ha en sån glädje. Varför är man annars så glad såhär när man jobbar på helgen?
   Nej jag är inte kristen, sa jag. Jag är bara glad. Man kan väl vara glad utan att vara kristen hoppas jag? Det är väl tur det också, att man inte måste vara kristen för att vara glad. Sen är det trevligare att vara glad än sur.
  Ja det är sant, sa han. Men vissa människor har det som sitt sätt att vara på, sur alltså. 
  Ja jo tack det har jag märkt, sa jag och skrattade igen. Men det verkar så jobbigt. Då är jag hellre glad!
  Javisst! sa han, skrattade, packade ner sina varor. Det var trevligt att prata med dig, jag blev glad av det!
  Vad bra, sa jag, önskade honom en trevlig helg, skrattade och såg honom gå.