Fantomensdotter

Plockade blommor och klappade en katt. Eller, jag klappade inte. Katter är inte min starka sida. Men mitt sällskap klappade och mjauade med katten. Den rullade sig på asfalten och luktade på hennes blommor och sedan gick vi åt två olika håll. Mitt sällskap och jag åt vårt håll och katten åt sitt, bakom skuggorna och vi mot gatulycktorna.
   Tillbaka i soffan och reflekterar över dagen och kvällen och bergochdalbanan. Jag har sprungit mellan nervositet, glädje, irritation, lycka, ilska, tårar, skratt och tillbaka till ingenting igen. En ganska komplett dag sådär känslomässigt. Jag har även hunnit med att avverka en saknad över dig och en oro för dig. Och en oro för sommaren och hösten har hunnit avhandlats och massa mamma-prat med gråt och tröst. Imorgon blir det nya kliv för framtiden, precis så som idag var kliv för framtiden igår - inga stora men i alla fall några steg på vägen.

Mitt i mellan söndag och måndag.
   Även om nätterna kommer senare och senare så är den här nu. Det är inte bäckmörkt men det är inte lika ljust som på dagen och himlen är mer svart än blå. Jag ser hela staden lysa från mitt fönster - mitt älskade fönster. Även vi ska snart skiljas. Jag ska skriva på ett evighetskontrakt med tre månaders uppsägning, kvällssol och inglasad balkong på tredje våningen senare idag. Livrädd, samtidigt betryggad. Nu har jag någonstans att bo även till hösten. Även om jag inte vet vart jag ska. Jag har hela världen framför mina fötter, stor och rund och överlycklig.
   Samtidigt som jag vill spricka, gråta, gå i bitar och skrika. Allting som är bra gör också ont. Allting som jag är faller isär. Jag vill till en annan sida där gräset ska vara mycket grönare, jag vill sitta på ett tåg som aldrig någonsin stannar och jag vill inte vara klar med livet på länge. 
   Jag sa till mamma att jag inte ville vara någonstans alls. Hon rynkade ihop pannan och tyckte att det lät oroväckande. Det är det inte. Jag är bara livrädd för att stanna upp och fastna kvar på en plats som gör ont. Samtidigt som jag vet att alla platser gör ont, och jag blir inte lyckligare av att vara på väg. På samma vis som jag inte blir lyckligare "bara jag är smalare och snyggare". Det är inte heller sant, fast jag tror på det ändå. Sjuka ideal i en olycklig kropp. 
 
Rädda mig.

Jag vet inte vad som förväntas av mig, men jag sitter här igen. Jag har haft så mycket i mitt huvud på sista tiden som jag velat ha ut och bort. Det slutar nästan alltid likadant; jag sitter här och stirrar mig blind på en vit ruta som jag vill fylla till bredden med bokstäver och känslor, men det blir ofta bara en mening och sen trycker jag på ta-bort-pilen. Sen finns det inga spår kvar längre av att jag har haft någonting som har velat komma ut.

Jag lät det här stå kvar av allting som skrevs.

Man är nog väldigt bra på att glömma bort att man är, just, bra. Det är svårt att påminna sig om det vissa stunder i livet, någon annan måste göra det åt än. Det är då man kanske borde omfamna sina vänner lite extra, lovorda dom dubbelt så mycket och förklara för dem hur bra de, också, faktiskt är. När man glömmer bort att man själv är bra, kan det nog vara svårt att ge bort till andra att de också är bra.
   Samla lite ord på en hög att ge bort när det regnar inuti, inte bara hos en själv, utan även försöka se när det regnar inne hos andra. Det är då man behöver vackra ord som allra mest. Orka lyssna och vara med när allt som regnat inuti faller ut.

Jag glömmer lätt att jag kanske också är bra ibland. Jag glömmer bort det jätte lätt. Sopar det under mattan och det enda som jag kan möta i spegeln vissa dagar är just, ingenting. Jag möter ingenting när jag ser mig själv i spegeln, det är tomhet i oändlighet och det är ingenting bra någonstans. Jag finner ingenting att tycka om, ingenting värt att slåss för. Ändå finns det människor, någonstans i världen som gör det, slåss för mig, ringer mig utan att någon tvingar dem, vill vara med mig utan att de känner att de måste. Jag glömmer det här hela tiden. Jag behövde nog skriva ner det, för att kunna gå tillbaka till det - kanske varenda dag.
   Det kommer ta oändligt med tid att lära sig. Jag har inte bråttom och jag vet att jag borde, jag måste, om det så ska ta hela livet.