Fantomensdotter

Mitt i mellan söndag och måndag.
   Även om nätterna kommer senare och senare så är den här nu. Det är inte bäckmörkt men det är inte lika ljust som på dagen och himlen är mer svart än blå. Jag ser hela staden lysa från mitt fönster - mitt älskade fönster. Även vi ska snart skiljas. Jag ska skriva på ett evighetskontrakt med tre månaders uppsägning, kvällssol och inglasad balkong på tredje våningen senare idag. Livrädd, samtidigt betryggad. Nu har jag någonstans att bo även till hösten. Även om jag inte vet vart jag ska. Jag har hela världen framför mina fötter, stor och rund och överlycklig.
   Samtidigt som jag vill spricka, gråta, gå i bitar och skrika. Allting som är bra gör också ont. Allting som jag är faller isär. Jag vill till en annan sida där gräset ska vara mycket grönare, jag vill sitta på ett tåg som aldrig någonsin stannar och jag vill inte vara klar med livet på länge. 
   Jag sa till mamma att jag inte ville vara någonstans alls. Hon rynkade ihop pannan och tyckte att det lät oroväckande. Det är det inte. Jag är bara livrädd för att stanna upp och fastna kvar på en plats som gör ont. Samtidigt som jag vet att alla platser gör ont, och jag blir inte lyckligare av att vara på väg. På samma vis som jag inte blir lyckligare "bara jag är smalare och snyggare". Det är inte heller sant, fast jag tror på det ändå. Sjuka ideal i en olycklig kropp. 
 
Rädda mig.