Fantomensdotter

Har hunnit fylla tjugo. Blivit gammal och ramlat in och ut på systemet. Haft flera hjärtan här och ätit chokladtårta. Nya tapeter och fått en lila hall. OCH JAG SAKNAR DIG SÅ ATT DET GÖR ONT.
Stundtals blir jag trött och ledsen, bättre stunder blir jag uppfylld och lycklig. Och när maj månad kommer, vart är vi då? Är vi i samma stad eller är vi på olika kontinenter. Nu skiljer det 35 mil. Vad säger nästa år?

Jag blir så trött på mig själv att jag inte har någonting att skriva, ingenting att säga. Trött på att inte känna någonting. Trött på bedövandet av hormoner.

Så, nu har du åkt, sängen har blivit dubbelt så stor och ensamheten så kraftig att man kan ta på den. Jag har hittat Sveriges verkliga ände dit inga bussar eller tåg går till, där man inte åker förbi av bara slumpen och inget ställe man hänger ut på. Kul att du bor där.

Ibland tar livet lustiga vändningar.
Nu ligger det en pojke som jag aldrig trodde att jag skulle få träffa igen, och sover i min säng.

Klockan var några minuter över 02.00, lördag hade blivit söndag och jag måste erkänna att jag låg och sov när du ringde.
"Hon har gjort slut" sa du. Och jag sov inte längre, jag var klarvaken och hjärtat slog och jag var inte säker på att jag hörde det du nyss sa så jag frågade vad det var du egentligen sa, och du upprepade det, och du sa precis det som jag trodde att du hade sagt. "Hon har gjort slut. Hon var arg och sa att hon gjorde slut. Hon var full". Du var inte ens ledsen, du grät inte men jag hörde tomheten i din röst. En tomhet som var blandad av ilska och lättnad. "Jag orkar inte mer" sa du, "ärligt talat, så orkar jag inte mer med den här skiten."

Jag vill att det ska vara slut, jag vill att du inte ska orka mer. Jag vill att du bara ska bli min. För jag är trött på den här leken som vi leker just nu, på det här spelet som vi spelar. Sanning och konsekvens på hög nivå. Och du vet att jag har gjort det här förut, det vet du och ändå kan du inte låta bli.
Vi skickar tvåhundra sms om dagen till varandra, talar timtals i telefon och allting är hemligt. Precis som förra gången. Du raderar alla sms, ljuger, och spelar ett elakt spel bakom ryggen på henne. Och jag har sagt det till dig, att det här är inte okej och du låtsas att du inte förstår vad jag menar.
Det skiljer 50 mil mellan oss. Jag är glad att dom är där och skiljer oss åt. Gud vet annars hur det här hade varit.

Jag mår inte dåligt, är inte ledsen, det är bara en dröm som sitter kvar och gör det ohyggligt svårt att kliva upp, starta dagen och orka med den. Det här blir en sånhär dag som kommer skära i hela hjärtat hela dagen, skära i huvudet och jag kommer ha svårt att le. I natt kanske jag inte drömmer någonting, kanske kan vakna imorgon utan att ha en kniv i kroppen.
Idag ska bara genomlidas och förbättras.

Dumma dumma inspiration. Kom tillbaka!

Men kanske är det så, att när inspirationen inte vill infinna sig så är livet tämligen bra. Jag är inte ledsen, jag gråter allt för sällan numera. Jag skrattar ibland och sover gott om nätterna, ibland bredvid en pojkes nakna hud. Ibland drömmer jag om större berg, djupare dalar och brantare stup. Sitter vid köksbordet och skriver matlistor. Pastan på willys och kycklingen på Ica. Allt för att spara en slant, för att ha råd med stora äventyr.

Jag lever, jag lever, jag skrattar och jag andas. Aldrig att någon behöver undra.