Fantomensdotter

Har en vän som har skavsår i själen. Sånna där skavsår som uppkommer när livet gnuggas envetet mot framtiden genom att bara fortsätta att stå still. Man vill gå någonstans, men man kommer ingen vart. Hon grubblar över val som hon känner att hon borde börja göra vid det här laget. Sånt som handlar om vem man är, vart man vill och vad man vill göra. Att vara trött på att vakna på morgonen, och inte vara trött, men ändå gäspa rutinmässigt över vardagens gråa lunk.  
   Hon har inga mål, så när jag har sol så vill hon ändå gråta över gråa moln. Sen säger hon att hon inte kan gråta, för att hon inte har någonting att gråta över. Jag känner igen mig i henne, fast ändå inte. Jag hade slagit mig iväg. Bankat på stängda dörrar och sprungit jättefort från hela gråa vardagen. Gjort någonting spontant, bytt skor för mina skavsår och satt plåster på.

Jag vill rädda henne, men jag hinner inte nu.