Fantomensdotter

Inga bekymmer. Hakuna matata.
Såhär kan jag leva igenom min sommar. Inga bekymmer, ingen klocka. Gårdagens kläder och en svag doft av svett. Bara massa skratt och tre överdrivet bra vapenbröder. Jag är, så jävla glad, bekymmerfri och lätt. Och livet, livet, ingen kan fånga mig nu.
Let's kick this summer in this direction.

Har inte hört din röst på säkert 4 månader. Vet inte om jag saknar dig.

Att man alltid kommer på försent vad man borde sagt förut. Jag borde sagt hur mycket jag tyckte om dig, hur jag nästan rent utav älskade dig. Allt det där som du sa på fyllan; borde vi båda två ha sagt när vi var nyktra.
   För nu sitter jag här. Du är 40 mil bort på kartan men inuti mig är du, hela tiden. Jag tänker på dig, saknar dig och först tänker jag att jag saknar dig, sen tänker jag att jag måste släppa dig. Sen saknar jag dig igen och orkar inte argumentera mot mig själv.
   Jag ringde dig, sa att jag saknade dig, du sa tack och så var det med den saken. Sen drömde jag om dig i natt. Jag minns inte längre vad jag drömde, men jag minns att det var en bra dröm. Och hur jag vaknade upp och saknade dig ännu mer och hur mitt huvud bara gör mig mer förvirrat. Jag önskar att du tänkte på mig någon gång ibland. Och jag önskar att jag kunde göra vissa saker ogjort. Jag önskar att jag inte var så lätt, så att du kunde ha fått ha mig för dig själv. Istället sårade jag nog dig, ganska så mycket när jag sa att jag sov hemma när jag egentligen sov borta och jag tror att du kanske genomskådade mig redan då. Nu är jag osynlig, precis som jag kanske ville vara just då. Men nu vill jag bara synas, vara i ditt synfält, vinka och veva och SE MIG. Men nu är det nog försent. Även om jag har en vän som säger att det aldrig är försent.

Jag saknar dig. Massor. Varje dag. Jag tänker på dig, dina händer, hur det var att ligga bredvid dig i sängen. Hur du andades, hur len du var och hur trygg jag var. Jag tänker på hur snäll du hela tiden var, hur du uppskattade mig och hur man kunde höra av sig precis när man ville. Man var aldrig någonsin i vägen. Jag saknar dig. Jag har nog aldrig saknat någon på det här viset förut. Så som jag gör nu. Jag vill säga varje dag till dig att jag saknar dig. Det är det enda jag inte vågar göra. Måste fånga lite mod.
För varför ska det vara så svårt att säga till dig att jag saknar dig. Jag som kunde berätta allt för dig. Jag som ville säga att jag älskade dig till dig. Jag som knappt sagt det till någon. Jag ville säga det till dig för det var så det kändes. Kan man spola tillbaka lite och säga det såhär i efterhand? Bara det inte är försent. Jag älskar dig. Måste samla mod. Jag vill bara att du ska veta för nu känns det lite så som om att du har glömt mig. Och jag har inte glömt dig det minsta och det känns så orättvist.

Jag måste samla mod, för att jag älskar dig.

Har nog en dålig dag idag. En sån där dag då man inte duger mycket till. Då det känns som om att ingen tycker om en, och alla vill undvika en. En sån dag. När allt man säger inte hörs, ingen lyssnar och ingen förstår ändå. Man är mest bara ivägen, och när man väl bestämmer sig för att gräva ner sig, då gräver man ivägen också. Eller så blir dom arga i slutet för att man lagt sig i sitt hål och bara latar sig, och inte hjälper till med vad dom nu vill ha hjälp med.
Man ligger där, i ett hål, är ensammast i världen och så är man bara ivägen och lat. Det blir liksom aldrig riktigt rätt.


Ska försöka mota bort det där. Ta en dusch, söka lite uppskattning någonstans ifrån. Ta tag i lite saker och sluta vara så villrådig. Gå bort sig så att man inte är så mycket i vägen. Och hålla tummarna för att sommaren inte ska kännas såhär.