Onsdag

Att man alltid kommer på försent vad man borde sagt förut. Jag borde sagt hur mycket jag tyckte om dig, hur jag nästan rent utav älskade dig. Allt det där som du sa på fyllan; borde vi båda två ha sagt när vi var nyktra.
   För nu sitter jag här. Du är 40 mil bort på kartan men inuti mig är du, hela tiden. Jag tänker på dig, saknar dig och först tänker jag att jag saknar dig, sen tänker jag att jag måste släppa dig. Sen saknar jag dig igen och orkar inte argumentera mot mig själv.
   Jag ringde dig, sa att jag saknade dig, du sa tack och så var det med den saken. Sen drömde jag om dig i natt. Jag minns inte längre vad jag drömde, men jag minns att det var en bra dröm. Och hur jag vaknade upp och saknade dig ännu mer och hur mitt huvud bara gör mig mer förvirrat. Jag önskar att du tänkte på mig någon gång ibland. Och jag önskar att jag kunde göra vissa saker ogjort. Jag önskar att jag inte var så lätt, så att du kunde ha fått ha mig för dig själv. Istället sårade jag nog dig, ganska så mycket när jag sa att jag sov hemma när jag egentligen sov borta och jag tror att du kanske genomskådade mig redan då. Nu är jag osynlig, precis som jag kanske ville vara just då. Men nu vill jag bara synas, vara i ditt synfält, vinka och veva och SE MIG. Men nu är det nog försent. Även om jag har en vän som säger att det aldrig är försent.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0