Fantomensdotter

De talar franska med varandra, hela tiden, överallt. Ibland kan jag skymta något ord, låtsas att jag förstår, skratta lite tvekande och sedan försvinna in i mina tankar och min missplacering. Så fort de börjar tala engelska så är det riktat till mig, ofta missar jag första 3-4 orden för jag förstår inte, hänger inte med, lyssnar inte, och tror att de talar franska. Inser att de talar engelska, svarar snällt, men kan aldrig bygga en konversation, dialog, diskussion. För så fort jag svarat, så talar de franska igen.
Alla dessa människor måste tycka att jag är tråkig, blyg, svår och konstig. Igen.

Hur hade det varit att vakna upp bredvid T istället för C varje morgon? Hur hade mitt liv sett ut om jag varit med J? Hade jag varit lika lycklig om jag planerat mitt liv med M? Vad hade hänt om jag den där måndagen gått hem med J, och inte gått till C dagen efter och bett om ursäkt?


Jag hade kanske inte varit här, där jag är just nu. Med en man som får mig att inte bara tycka oändligt mycket om honom, utan som får mig att älska mig själv. Som lindar sina armar runt omkring och jag skulle kunna vara mitt i ett krig och ändå känna mig trygg. Visst att jag har varit med vackrare män, längre män, större män, men ingen av de männen är som den här mannen. Ingen har fått mig att må så bra med mig själv, fått mig att vara oändligt uppskattad och glad. Jag dör aldrig av saknad, men jag längtar alltid efter att få komma hem från jobbet för att prata och skratta med honom, linda in sig och somna ihop.

Ibland känns det som om att
man inte kan släppa
låta gå

Som om att
man vill tillbaka
fast man är
nöjd
precis där man är
just precis nu