Fantomensdotter

Hur packar man, när man egentligen inte vill fara?

Ni vet hur man ibland läser i självhjälps böcker och Vecko Revyn om hur man ska göra sig av med negativa saker i ens omgivning för att få en positivare vardag/liv. Jag har aldrig riktigt fattat det där, förrän nu. Nu när jag inser att jag gjort mig av med en vän som bara spred negativ energi och irritation runt mig. Jag trodde nog vi var bättre vänner än så, men till slut så tröttnade jag. Kunde inte hålla på att peppa upp en människa som så tydligt bara drar med mig ner. Så jag sluta sonika höra av mig, livet fortsatte att traska på. Insåg att det är lite som att göra slut med någon som man egentligen inte mår bra av att vara med. I början saknar man lite, undrar vad som gick fel, varför gick det fel och så skyller man en aning på sig själv. Man vill tillbaka! Tills, att man tar tag i sig, inser att man mår bättre utan personen i fråga och hänger med, när livet traskar vidare.

Jag tror alla är på väg att hitta hem.

Ibland känns det som om att hela universum går emot mig.

Ibland önskar jag att Isbjörn kunde krypa in i mitt hjärta och alltid hålla mig trygg. Livet skulle kännas så lätt, och allt med sprickor skulle bli helt. Livet har gått i bitar, och jag behöver bli hel till imorgon.

Till min Pappa.
Jag hoppas du mår bra. Att livet behandlar dig väl, att solen skiner på dig och att du vaknar om morgonen och är glad att du lever. Jag vet att det nästan gått ett år sedan vi talades vid. Jag tänker på dig mer ofta än så måste jag lova. Jag är ibland orolig för dig, precis så som jag hoppas att du är orolig för mig ibland. En bry-sig-om orolig. Jag är orolig att du kanske dricker för mycket ibland, att du tänker för mycket ibland, att du försvinner och stänger in dig. Jag är orolig att du kanske gråter ibland och att ingen ser. Att du skrattar för lite och att alla minnen som du har är dimmiga och fyllda med gråt. Jag vill ibland fråga om du minns när vi var små, och om du kommer ihåg när vi växte upp. Om du minns våra sängkanter, godnattsagorna och dörren på glänt. Om du minns när vi drack rödvin vid köksbordet, och du sa att vi skulle prata om roligare saker annars skulle du börja gråta. Jag minns inte vad det var du inte ville tala om, och jag minns inte om vi bara satt tysta efter det. Eller om vi faktiskt talade om roligare saker. Jag minns när jag hade varit borta i ett halvår och kom hem, hur du inte hade tid för mig, för att du skulle till garaget. Hur du älskar din motorcykel mer än ditt eget barn. Det är inte dimmigt och fyllt med gråt, det är bara en stor klump av tomhet.