Fantomensdotter

Ser på P.S. I love you och saknar min man lite extra. Första gången jag såg den levde jag i ett svart litet hål, med hjärtat i bitar. Jag tyckte filmen var larvig, töntig och att boken var värre. Boken är fortfarande värre, den kommer aldrig någonsin bli bra. Men nu är mitt hjärta helt, livet är lite ljusare och filmen lite bättre. Och jag gråter. Jag gråter i funderingar att han skulle dö, bara sådär. Hur halv jag skulle bli. Nu ska jag ringa över halva jorden och berätta att jag älskar honom.