Fantomensdotter

Solen smyger upp över träden och husen. Plötsligt vaknar alla fåglar samtidigt och jag kan inte sova. Klockan är 04.någoting och jag tänker för mycket. Går på högvarv och kan inte lugna ner varken mig sjäv eller mina tankar. Är sentimental, gråter över livet och alla mina minnen. Jag har krypit upp i soffan och kollar på skräp-TV, försöker rensa huvudet, tänka på annat. Kanske blunda en stund.

Sitter på McDonalds, någonstans i Minnesota. Fernie är hjälplöst långt borta med två dagars bilkörning bakom oss. Med lika mycket framför oss så är ingenstans en bra benämning. Hjärtat gör ont av ensamhet och nervositet. Vill gråta men kan inte förklara mig, vill förklara hur livet känns ibland men är rädd för att få tystnad som svar, och svarar själv med tystnad. Vill skriva listor för att kunna le igen. Rada upp alla skavanker och ointressen på rad och vill försöka förändra det. Vill lära mig något, men vet inte vad. Vill sluta vara tråkig.

Saknar min mamma och min bror. Saknar allt där hemma, men vet att jag tröttnar på några veckor. Vet att rastlösheten kryper på mig i den staden. Ändå saknar jag så att det gör ont just nu. Men gråta hjälper inte, får inga dagar att gå fortare, inga timmar att mystiskt försvinna. Jag måste tråga igenom varenda en. Har en nedräkning som inte fuskar.