Fantomensdotter

Ville så gärna fånga den här kvällen på pränt. Omöjligt. Vi har skrattat och gråtit och skrattat så att vi har gråtit. Vi har rivit fram gamla minnen och ni fick mig att våga prata om det gamla, det som jag alltid undviker. Plötsligt kunde jag se tillbaka, skratta åt mig själv och acceptera alla konstiga saker som någonsin har skett. 

 

Vi har pratat om elaka barn, kärleken och distanser. Om ångest, rädsla och hur det känns när man är riktigt riktigt ledsen och sitter i en röd soffa mitt i natten och vill dö. Hur det känns när man bara bara vill dö. Alla dessa gånger man har väntat på att det ska vända. Sen vänder det, och man undrar när det ska vända igen. 

 

Jag vill inte vända. Jag vill stanna. 

Vilka är vi egentigen?

 

Vi är pirater på de sju haven som står i skutans kabyss och lagar husmanskost och längtar hem till mamma. Gråter och hackar lök, hackar lök och gråter. Ingen kan se skillnaden på tårar och tårar. Men i hjärtat känns det alltid annorlunda. 

 

Vi är hemlösa drivare som än bor här, än bor där. Vi är dom som aldrig riktigt hittar hem. Övertygade om att gräset alltid är grönare på andra sidan och alltid strävar vidare och letar efter något slags slut på denna regnbåge. Finner ingenting. Tappar bara bort sig själv än längre. 

 

Vi är ensammast i hela världen och försöker dränka ångest i sprit. Men föder bara mer. Åker mil efter mil för terapi, när den bästa terapin kanske sitter på en parkbänk i hamnen precis bredvid dig, och lovar att ni ska göra det här tillsammans. Äter glass, blickar bort, och skrattar åt allt elände. 

 

Vi skrattar åt livet, hur patetiska vi är. Vi skämtar om döden för tidigt ibland och skrattar för högt när det blir obekvämt. Skrattar en hel dag mellan nio och tre och minns sen inte alls vad vi har pratat om. Men är varm inuti så det räcker och förblir. Vi är vi och jag älskar oss.