Fantomensdotter

Det spelar ingen roll hur man gör. Det blir ändå alltid fucking fel i slutet.

Måste få tid att bara vara en stund. En stund för mig själv. Inga telefoner, televisioner eller internet. Ingenting. Vill, behöver och måste få ta två steg tillbaka, kliva in i en skog eller upp på ett fjäll. Plocka hjortron och sjunga, lägga mig i blåbärsriset och bara andas några djupa andetag. Och där, mitt i ingenting bland blåbär och hjortron, försöka hitta tillbaka till bara mig. Ge det som gör ont utrymme att göra ont och fundera på vad det är som får mig att kliva upp på morgonen.

 

Ville så gärna fånga den här kvällen på pränt. Omöjligt. Vi har skrattat och gråtit och skrattat så att vi har gråtit. Vi har rivit fram gamla minnen och ni fick mig att våga prata om det gamla, det som jag alltid undviker. Plötsligt kunde jag se tillbaka, skratta åt mig själv och acceptera alla konstiga saker som någonsin har skett. 

 

Vi har pratat om elaka barn, kärleken och distanser. Om ångest, rädsla och hur det känns när man är riktigt riktigt ledsen och sitter i en röd soffa mitt i natten och vill dö. Hur det känns när man bara bara vill dö. Alla dessa gånger man har väntat på att det ska vända. Sen vänder det, och man undrar när det ska vända igen. 

 

Jag vill inte vända. Jag vill stanna. 

Vilka är vi egentigen?

 

Vi är pirater på de sju haven som står i skutans kabyss och lagar husmanskost och längtar hem till mamma. Gråter och hackar lök, hackar lök och gråter. Ingen kan se skillnaden på tårar och tårar. Men i hjärtat känns det alltid annorlunda. 

 

Vi är hemlösa drivare som än bor här, än bor där. Vi är dom som aldrig riktigt hittar hem. Övertygade om att gräset alltid är grönare på andra sidan och alltid strävar vidare och letar efter något slags slut på denna regnbåge. Finner ingenting. Tappar bara bort sig själv än längre. 

 

Vi är ensammast i hela världen och försöker dränka ångest i sprit. Men föder bara mer. Åker mil efter mil för terapi, när den bästa terapin kanske sitter på en parkbänk i hamnen precis bredvid dig, och lovar att ni ska göra det här tillsammans. Äter glass, blickar bort, och skrattar åt allt elände. 

 

Vi skrattar åt livet, hur patetiska vi är. Vi skämtar om döden för tidigt ibland och skrattar för högt när det blir obekvämt. Skrattar en hel dag mellan nio och tre och minns sen inte alls vad vi har pratat om. Men är varm inuti så det räcker och förblir. Vi är vi och jag älskar oss. 

everyone should take action with a dream and be strong with a reason.

if the heart has no place to perch you, you will always be a drifter

no matter where you are

 

Han undrar vad som händer och jag undrar samma sak. Säger att jag väntar på att livet ska börja. Blir knäpp av väntan. Vill åka över atlanten och leva; nu nu nu. 

Önskar att det var lika lätt och billigt att boka ett flyg över Atlanten som det är att boka ett tåg tvärs över Sverige. Har så ont i hjärtat. Finner inte ro. Vill bara finna min plats på jorden, vinna en miljon och bara fara. Jag vet att du väntar på oss. 

Månen är som en sol om natten och allt det som är läskigt mellan träden blir lite mindre farligt och vi blir lite modigare. 

Du vaknar av att jag har försvunnit i din dröm, utan att säga någonting. Du var ledsen i din dröm och du är ledsen när du vaknar. Sen berättar du för mig att du tänker förvinna, för att få kontroll på situationen. Att du måste gå för att ditt hjärta brister. Och jag kan inget mer än att nicka och dröja kvar. 

   Jag kan inte laga bristande hjärtan eller säga rätt saker. Så jag ställer mig bredvid och nickar. Ser på när du försöker gå och med samma blick ser jag på när du vänder dig om och kommer tillbaka. Jag möter dig inte, men när du kommit tillräckligt nära tar jag dig i händerna och säger att vi inte är mer än människor med hjärtan och ibland brister dom. Du väljer att stanna. Ditt hjärta brister och du väljer att stå still. Du måste älska mig.  

Hur kan ett tomrum göra så ont? 

Vill ut i skogen och skrika. Högt och länge. Få utlopp för en ångest som växer och gror i bröstkorgen, spirar med tistlar och ogräs, allt som gör ont. Är för svensk. Trycker ansiktet i kudden och skriker inte utåt, men inåt och neråt. Blir inte av med någon ångest, får bara mer. Det samlas i hjärtat och ibland känns det som om att det ska sluta slå.

 

Så tacksam jag hade varit. 

 

Jag vill svara att jag har ont i magen, att jag vill gråta. Istället väljer jag att svälja, säga att det är bra. Bita ihop en dag till av alla dagar på det här året. Och nästa. Vill säga att det gör ont, att jag är ledsen, att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig för att det här beckmörkret som står framför mig ska hamna bakom mig.

   Men jag är för rädd. Rädd att du, någon, ska döma mig, ha åsikter och vilja förändra mig. Att du, någon, ska se ner på mig, tycka något om mig och försvinna ifrån mig. Så jag väljer att vara tyst. Bita ihop. Klä mig i mitt modiga ansikte, resa jorden runt och aldrig riktigt hitta hem, sen gå runt och låtsas som om att allt är bra. 

 

När ingenting, egentligen, är bra. 

När allt, egentligen, bara är på låtsas. 

Fast du vet inget, för jag har aldrig någonsin sagt någonting. 

Jag säger inte att det är ditt fel, men jag visste att det skulle bli såhär. 

 

 

Jag vet inte vem jag ska prata med. 

Mycket ångest. Får ingenting gjort. 

Irriterad på alla dom där tvåtusen besluten som blev fel. När man gick åt fel håll, vid fel tidpunkt. När man glömde bort viktiga saker och när man var dumsnål helt i onödan. När man köpte för små skor eller alla dom gångerna som man varit impulsiv, men egentligen borde ha tänkt inte bara en gång, utan två . När man åkte hem fast man kanske borde ha stannat kvar, och alla de gångerna när man borde ha åkt hem men inte gjorde det. När man inte orkade fast man hade krafter kvar, eller när man bidade sin tid helt åt skogen. När man satt och oroade sig över saker som inte ens existerade, ännu värre när man grät över saker som aldrig någonsin hade varit eller skulle bli. Såhär i efterhand; alla dessa tårar, varför?! 

Har du någon gång läst en dålig bok men inte kunnat sluta för att någon har sagt till dig att den är bra och du läser sida upp och sida ner och funderar hela tiden på "när är det det bra börjar? Kanske nästa sida..." och så läser du en sida till. MEN SLUTA. Fel tid, på fel plats, på fel sak. Jag ångrar mig. Jag önskar att jag aldrig hade läst den där dåliga boken och istället läst en bra bok en gång till. Jag önskar att jag kunde ångra mig och göra rätt. Men mest av allt önskar jag nog att jag inte ångrade mig alls... 

Tänker du någonsin på döden, frågar jag. Han svarar att han gör det ibland, men att det har blivit längre mellan gångerna. Jag berättar vad jag tänker på och möts inte av rädsla eller förakt eller ilska. Utan av förståelse och medhåll. Han säger att han vet. 

Jag är inte ledsen längre. Bara fundersam och förvirrad. Försöker nysta ut livet som blivit trassligt, försöker ta reda på vad det är jag vill göra och vart jag ska vända mig för att kunna börja gå. Är livrädd och tänker extra mycket på döden för att jag inte orkar tänka på livet. 

Om man inte har någon ångest över vad man har gjort, så kanske det är det som man gör som egentligen är fel?  

Pratar med viktiga vänner om viktiga saker. Vi pratar om att stanna tiden, gå i skogen och vara okontaktbar, gärna i dagar i sträck. Om nervositet, depressioner och bekräftelsebehov. Vi skrattar ibland, går på begravningar och gråter ibland. Vill sträcka ut, krama och vara kontaktbar men är okontaktbar där tiden står stilla. För jag, precis som många andra, orkar inte tänka på framtiden. Blir nervös, ledsen, orkeslös och arg. Arg över maktlösheten och oklarheten. Och väldigt väldigt ledsen. Så där ledsen så att man inte kan sova om nätterna, vara vaken om dagarna. Så där ledsen så att man sakta försvinner in i sig själv och ut i ovissheten där man hopplöst försöker att stanna tiden som trotsigt konstant fortsätter att ticka på. Sekund, efter sekund. Så blir vi äldre.