Torsdag
Någonstans har nätterna börjat ta slut. Jag har funnit någonting som jag tappade och allting är inte lika långt längre. Och jag känner igen mig i vartenda ord, och jag undrar: Hur kan någon känna exakt likadant?
Onsdag
Måndag
Kanske att ni uppfattar det här som otrevligt. Ni kanske minns det Jag som pratade även då jag inte hade någonting att säga. Det är nya dagar och även då ni kanske står still gör inte tiden det. Jag har svårt att säga någonting även då jag kanske borde, och alla frågor som ni ställer som jag inte kan svara skjuter jag åt sidan. Jag ser inte på er när jag tyst svarar med ett leende för jag vet att ni tycker att det inte räcker för er, ni vill ha mer. Jag har inte mer att ge.
Jag tappade orden någonstanns när sommaren blev till höst och vinden sprang genom staden. Och kanske höll jag inte tillräckligt hårt, men dom försvann i blåsten och det ända som blev kvar var ett leende som knappt kan le utan att gråta. Någonstanns tappade jag någonting som jag borde behöva men som jag ibland tvekar på om jag saknar.
Söndag
Jag saknar ord
Imorgon:
Jag dör men överlever
Lördag
Jag lovade aldrig någon mer än mig själv. Jag berättade det för er och för andra, men jag lovade aldrig någonting. Så det är ingenting jag bryter, ändå någonting jag sviker. Men jag har funderat fram och tillbaka och för att klara av det här så krävs det någonting från mig som jag inte har. Ett lugn som jag inte besitter och en framåtanda som inte alltid vill infinna sig.
Jag har alltid fuskat. Från andra klass på stavningstesten. "Bulle", "fick" och "titta" låg i bänken på en grön lapp. Fusktekniken var inte speciellt välarbetad, men den gick. Jag lärde mig ändå orden till synes. Jag vet dock inte om jag kan säga samma sak om förra veckans spanskaprov när jag hade hela kapitlets grammatik på underarmen. Jag tror jag aldrig kommer lära mig det, tyvärr. Jag minns högstadiet när vi satt på rad, bakom varandra, för vi fick inte sitta bredvid varandra för då kunde vi fuska. Vi fuskade ändå. Vi skickade frågor och svar på suddigummet, hade koder och utarbetade tekniker. Vi var grymma.
Jag ska fuska mig igenom en hel måndag, för jag vågar inget annat.
Torsdag
Onsdag
Det är tomt och tråkigt och jag vill höra om ditt liv. Jag vill dansa hela nätterna och vara arg på någon. Jag vill garva bort en tid jag inte klarar av och jag vill garva bort den med dig.
Tisdag
ibland kan man resa inåt och träffa nått
hos en själv som man nästan hade tappat bort
kanske rökt för mycket weed och nästan garvat bort
kanske sökt för mycket speed och nästan slarvat bort
kanske lökat i sitt liv och nästan larvat bort
kanske krökat bort sitt liv som nån jävla sport"Tisdag
Jag kan inte somna. Jag samlar timmarna på hög, ändå är det inte de som är värst, det är ensamheten.
Söndag
& det är svårt när man saknar ord men har så mycket att säga
Fredag
Torsdag
Tisdag
Måndag
Hej och välkommen till verkligheten, du ska nu vara här i minst 18 dagar. Vi ska plocka ner dig på jorden igen och du ska göra tusen saker du har skjutit framför dig allt för länge.
Suget efter ångestdämpande medel ska vänjas av och du ska se allting i vitögat. Imorgon börjar du på allvar. Hur känns det?
- Ärligt talat, jag är livrädd.
Söndag
En helg i en bild
Söndag
Det var frost på marken när jag gick hem. Jag frös inte om benen.
Jag kunde ha fått så mycket igår kväll och jag valde bort allting. Ändå promenar jag hem i gårdagens mitt-i-natten-kläder klockan halv tio en söndagsmorgon. Säger det mest om mig eller om tvåtusenåtta?
Tanken har varit att jag tvåtusenåtta skulle skärpa till mig, men än så länge har det inte gått bra, tur nog har vi bara börjat på det här året så jag har fortfarande tid att ta tag i mig.
Idag stängs locket på ångestburken, men jag tror alltid det kommer att vara orkan inuti den.
Lördag
Imorgon stänger jag locket och går vidare. Tillbaka till en storstad där det är svårt att ligga med samma person och alla är narkomaner. Tacka vet jag Stockholm!
Jag vill åka hem nu, nu räcker det. Även om jag alltid saknar det lite när jag inte är kvar. Men en helg räcker. Det är för mycket känslor här som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla. Så nu plockar jag av mig hockeyutrustningen och åker hemåt till en måndag och en vecka som jag redan har ångest över.
Välkommen hem!
Fredag
Överallt är platser där jag har skrattat, pratat, umgåtts, festat, funderat och gråtit. På dom här gatorna har jag levt. Mellan dom här husen har mitt skratt ekat. Jag flydde härifrån, sprang och ville aldrig vända mig om. Nu är jag här, jag har vänt mig om och jag är mittimellan husen nu. Det ekar inte längre. Kanske är det sant att jag är här och river upp gamla sår. Samtidigt är jag här för att visa upp dom där två stora stegen som jag ibland bara tror att jag inbillar mig själv att jag har tagit.
Men nu är jag här, i en ångestburk.
Hej och välkommen!
Tisdag
Jag glömde så pass mycket att jag gick därifrån.
Jag hade nästan glömt bort hur ont det gjorde.
Och jag klarade tydligen inte det här. Verkligheten. Jag måste sluta innan jag gömt mig så pass mycket att jag förlorat verkligheten totalt.
Det finns mycket saker att gömma sig för. Man kan gömma sig för ångesten och ensamheten. Gömma sig för tankar och känslor. Man kan gömma sig från orden och man kan lämna tomrum. Det är tomrummen som värker mest just nu, det är tomrummen som sätter hjärnan i spinn.
någonting skriker i 2000 decibel, är det ditt eller mitt hjärta?
Tisdag
Det var värt det.
Varenda sekund var värt det.
Jag älskade varenda millimeter av natten.
Nu väntar en ny dag som jag och sömnlösheten ska slå oss igenom.
Just nu tror jag att jag klarar det.
Måndag
Jag har lovat en sak en gång, en sak som jag aldrig lovat någon förut och någonting som jag ville hålla. Verkligen hålla. Verkligen verkligen. Jag har sagt till mig själv varenda dag att jag skulle hålla det och göra det.
Nu sitter jag här. Jag har inte brytit något löfte än, men agerar jag inte snart, så har jag brutit ett. Jag vet inte om jag klarar av att agera och att göra. Vilja våga, vilja få förändring.
Jag vill bara vara ung och lycklig, ibland känns det bara så jävla fel att vara det när barnen i afrika svälter och jobbar. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att inte vara ung och lycklig just då, för någonstanns känns det rätt av mig att vara lycklig.
Jag vet egentligen inte varför det här skrivs. Jag blir alltid så filosofisk och fylld med ord och tankar när jag dricker och blir onykter. Sen ska det skrivas ner och bevaras, även då det inte blir som jag tänk och så vackert som det var i mitt huvud blir det inte på pappret. Och det blir oläsligt av alla andra utom mig, för jag fuskar, det har jag alltid gjort, jag hatar att förlora, så jag läser mellan raderna och fuskar. Och jag får som i en flashback in känslan jag hade just precis då.
På gott och ont.
Söndag
Ett tappert försök till ett nyktert liv. Jag dansade aldrig mina fötter onda eller min kropp trött. Jag hann aldrig bli den lyckligaste människan på jorden. Men jag tog ett steg mot ett nyktert liv som jag snart ska ta tillbaka flerfaldigt.
Jag reser snart. Nervös och peppad till tusen. 30 mil åt ett håll som en gång höll mig i ett järngrepp av ångest. Där finns ingen järnhand längre och jag är inte liten och ensam längre. Två stora steg, jag ska in och visa vem som vuxit mest.
Jag gav upp, det gjorde jag, jag har gett upp igen. Jag skäms inte heller, jag ger upp, jag flyr, det gör jag alltid. Jag är för liten och klen och jag har för mycket ångest som kväver mig för ofta. Jag är rädd, förlåt mig.
Fredag
Jag ska dansa hela natten och i gryningen ska mina fötter värka och jag ska vara den lyckligaste människan på hela jorden om så bara för en sekund. Man måste fånga dagen, fånga tiden, fånga livet. Och få tiden att gå. Ibland önskar jag att den stod still, jag kanske önskar för mycket?
Säg till om det blir för djupt, säg till om ni drunknar.
Torsdag
Inte en enda promille i kroppen, bara blod i mina vener. Nu kommer tristessen och ångesten. Den kom smygande redan i förrgår och har börjat äta mig inifrån. Jag är rastlös och ingenting är riktigt roligt. Jag är glad men orkar inte skratta. Jag vill skratta men har ingenting att skratta åt.
Vi har ätit ost och druckit vin, poppat popcorn, hinkat öl. Spelat TV-spel och kollat på porr, lekt rymdvarelser och ätit chickibitts, frusit på balkongen och svettats i soffan. Ändå är det inte tillräckligt. så fort det tar slut vill jag ha mer. Jag vill så desperat ha mer hela tiden. Av så mycket så det blir till allt så att allt tar slut och sen finns ingenting kvar mer än abstinensen och tristessen.
Onsdag
Nu är nyår överstökat.
Någonstanns i kroppen så hoppas man varje år på att det ska kännas någonting. Att när klockan går från 59 till 00, ska det skälva till och man ska få någon slags kick eller liknande som gör att man blir sådär taggad på att ta tag i något slags nyårslöfte, och kanske ska den där kicken hålla i sig och man försöker fullfölja det i alla fall en stund. Ingenting någonsin, det passar obemärkt förbi och jag är mest rädd just där och då. Det är knappt vackert, det gör ont i mina öron och mitt hjärta slår i panik. Jag är glad att det bara sker en gång om året, och att det nu är överstökat för denna gång. Ett år som har gått och ett nytt som kommer, vem bäddar en ångestbädd bättre? Man ser hur livet passerar och snart är det nytt år igen, och jag hinner inte med någonting som jag egentligen vill.
Och så gick en dag i våra liv och kom aldrig åter.
