Fantomensdotter

Hej då fylledimman. 
   Dom senaste dagarna känns så fruktansvärt långt borta redan. Det känns inte som om att det var igår jag stod längst fram och grät när Ane Brun spelade. Det känns inte som om att det var häromdagen som jag stod längst fram och vevade på som en skrattande tok till Loop Troop rockers. Det känns redan som evigheter sen.
   Det hjälper till lite att tänka på att det bara är sju dagar kvar tills nästa dimma. Om sju dagar sitter jag återigen i gräset, skrattar och försvinner in i en underbar dimma.
   Sen hjälper det till lite att tänka på att det inte var så hemskt att komma hem. Här hemma väntade min framtid i ett brev och en mamma som hade saknat mig. Men mest av allt hjälper det att tänka på brevet och framtiden.
   Hej livet, nu kanske det ordnar sig?


(kanske var jag inte nykter men jag vet inte om jag någonsin skrattat så mycket som jag gjorde igår när vi brottades i resterna av vårat liv vi rev tält och lekte hitler jag klämde fingrarna i en stol men jag skrattade ändå idag är dom blåa men det gör ingenting det har aldrig gjort någonting jag tappade andan när jag tappades på marken vi kom sist men vi sprang så vi hamnade längst fram vi sprang fort och hela tiden skrattade vi och hela kvällen var spårad och äntligen skrattade jag utan att tänka över varför och var bara jag jag älskade mig och alla andra och jag fann en själsfrände som jag tappade lika snabbt igen jag kunde ha älskat men vi skrattade bara och än är det inte över)

Lyckan håller i sig en stund till.

Igen. 
  Ska det fortsätta sluta såhär blir det ingen mer alkohol. Jag orkar inte med det här. Dom som har orkat bry sig orkar nog snart inte göra det mer. Vem orkar bry sig om sånt här? Jag vet inte vart det kommer ifrån, så jag kan inte förklara. Hur förklarar man innehållet i ett hål? 
   Vad gör jag nu? Den enda lyckan som fanns i mitt liv tornar ut i tårar. Jag vet snart inte längre vart jag ska leta, eller vad jag ska pröva. Snart blir jag desperat. När som helst nu. Jag orkar inte ha det såhär. Det var bra den här veckan. Den här veckan överlevde jag utan större problem. Nu kommer en ny, och jag är inte redo, inte efter den här natten, efter den här natten är jag inte redo för någonting. Efter den här natten ökar bara känslan över att inte vilja vara med längre. Att inte vilja alls. Att inte vilja någonting. Att bara vilja härifrån. JAG MÅSTE HÄRIFRÅN. Jag måste klippa alla banden. Säga adjö till alla dem jag älskar. Vända om och våga gå.