Fantomensdotter

Nu är det bara minuter kvar. Sen bär det av. En vecka där jag inte riktigt bestämt mig för om jag vill vara. Hur många tårar kommer gömmas och tystas ner? Som häftstift i själen sätter sig ogråtna tårar, häftstift som skaver. Hur många skratt kommer vara tårar i en annan tappning? Hur många fyllor kommer vara för att glömma och inte för att leva?
   Jag ska inte göra ett enda misstag och jag ska inte vara fullare än behövligt. Det här ska likna en semester, inte ett träningsläger. Jag ska andas och fästa tankarna på annat håll, resa-bort-håll. Men vem vill egentligen resa hundra mil, när det är jobbigt att bara kliva ur sängen?

Nu ska jag samla ihop mig, inuti, och ta itu med det här. Och jag ska nog lyckas skratta i en vecka, även om det inte är på riktigt. Nu ska jag pröva mina vingar och se om jag minns hur man gör när man flyger.

Konsten att vara en konstnär, och kunna konsten; 
   Konsten om hur man bygger upp sig själv, utifrån och in, och hur man döljer den orkan som river inuti och inte utanpå. Och hur man skyddar sig från ett regn som kommer inifrån.

   Konsten att inte svara på en enda fråga, men ändå stilla oro och räta ut frågetecken.

   Konsten att springa tillräckligt fort för att fly, men för sakta för att glömma. Att lära sig ta genvägar och större steg.

   Konsten att få folk att blunda för saker som dom ser. Att skrika så att ingen hör men ändå tappa rösten.

   Konsten att strö salt i såren utan att fälla en tår. Och konsten att gråta en hel natt och ändå ha tårar kvar, trösta det otröstliga och skratta så att någon tror på det.

Skriver sida upp och sida ner, i hopp om att finna någonting som inte finns.

Det finns så många fler som jag vill tacka. Inte med en uppsats, bara ett kort tack och en mening. Men jag vill tacka er ändå.

Jag vill tacka E, för dansen, alkoholen och barndomen.

Jag vill tacka P, för din lycka och enkelhet.

Jag vill tacka D, för alla promenader och nätter och alla knuffar i ryggen och ärligheten.

Jag vill tacka M, för allting som du ser och frågor om, som ibland ingen annan ser.

Jag vill tacka O, för att du aldrig lämnar, glömmer eller släpper någon.

Jag vill tacka A, för allting du aldrig kommer att förstå, men för att  du försöker ändå.

Jag vill tacka J, för alla meningslösa historier som jag inte förstår.

Jag vill tacka A, för våra kaosartade liv och allt pepptalk.

Jag vill tacka K, för att i dina ögon är ingenting på riktigt.

Jag vill tacka Z, för en fin stund i ett jobbigt kapitel.

Jag vill tacka K, för att du sa åt mig att andas när jag höll på att glömma.

Sen vill jag tacka dom som fick mig att gå alla omvägar, ta alla snedsteg, göra alla misstag. Ni fick mig dit jag är idag, och fick mig att träffa alla dem jag har att tacka varje sekund i mitt liv för.

   Tack S och J,

FÖR ATT NI VAR OCH ÄR SÅ DUMMA I HUVUDET.

Jag vill tacka

M, för all utbyte av klagan vi har gjort. Alla misslyckanden vi har delat. Alla erövringar vi har skrattat åt och haft ångest över. Alla tårar som vi slagits emot tillsammans. För alla ensamma stunder som du har fyllt. Alla komplex och alla sjukdomar som vi delar och har. Ett liv över rymden. Tack för att du alltid är där.

Jag vill tacka

M, för alla glada tillrop i en på tok för mörk värld. För varje minut på dygnet som jag vet att du är där. För alla tårar som vi en gång delat. För alla skratt som vi har lockat fram och funnit lättare med varandra. När man tror man glömt hur man gör finns det alltid kvar i dig, emellan oss. När jag inte orkar bära tar du över och bär, och vi har alltid turats om. Tack för allt vi har delat och allt vi har kvar.

Jag vill tacka

J, för allt skvaller, alla tolkningar, alla killar, alla tjejer, alla vänner, vi analyserat och gråtit och skrattat åt. För alla goda råd. All alkohol, alla skratt, alla gånger vi brutit ner våra hjärnor och hjärtan. Allt hopplöst prat om ingenting som ändå ger så mycket. För alla saker jag har i huvudet, tack för att du har dem med.

Jag vill tacka

V, för allt vi vet som vi inte låtsas om. För alla skratt och all uppgivenhet. För alla nätter vi dansat oss igenom, i ren rädsla inför vad som komma skall. För alla gånger vi har försökt glömma morgondagen på något barnsligt vis. För alla gånger vi har tänkt samma tanke och känt samma känsla. För alla gånger du genomskådat mig och fått mig att skratta när jag vill gråta. Tack för att du, utan en enda fråga, alltid är där ändå.

Jag förstår inte hur du kan göra så ont.
Jag förstår inte varför det gör det.

Jag saknar nätterna

Dom ändlösa nätterna

Som fick mig att för en stund glömma
verkligheten och ensamheten

Jag saknar hur vi gick bort oss i dem

Och när vi var i dem
fanns där ingen morgondag.

Där fanns bara vi

Jag saknar nätterna
som hjälpte mig att andas när det var som svårast
Lika otryggt som dagarna alltid kom
kom lika tryggt nätterna,
Och där fanns bara vi
Och jag andades,
lite djupare
lite lugnare

Jag saknar nätterna

Jag saknar dig

Jag var så säker på att mitt liv skulle bli komplett och plötsligt var det det, och där fanns bara lycka. Jag tror det skrämde mig. För jag vet ingenting om lycka, ingenting om att skratta utan att fundera över varför. Så jag fortsatte fundera, även då jag kanske borde ha slutat. Och jag känner bara ångesten och kanske är vi bästa vänner fast vi inte borde vara. Jag trodde att mitt liv blivit komplett och att vi inte behövde vara vänner längre. Det skrämde mig att tappa en vän. Så jag tappade aldrig, jag behöll och gömde och det gick en månad. En månad.

   Jag kan inte förklara varifrån den kommer, men den håller mig i ett järngrepp och jag vet hur jag ska vrida mig ur, men jag orkar inte. Jag tror jag behöver hjälp här. Inga krav, inga olustiga frågor, inga tvivel och just precis nu kan jag inte ge någonting tillbaka, så inga begär som jag inte kan fylla. Jag har ingenting att ge när jag är fast, jag kan inte ens ge mig själv.

   Jag kommer aldrig att sluta grubbla, fundera och släppa ångesten, vi är för bra vänner för det. Jag kan gömma, träffa i smyg och ringa någon gång ibland, men jag tror aldrig att jag kommer klara av att sluta och släppa. Det är det enda jag har som tillåter mig att tänka och grubbla. Det enda som jag vet hur jag ska hantera utan att fundera. Det enda jag har som jag vet hur det känns, oföränderligt. Jag har bara en fast punkt i livet, någonting som jag alltid kan gå tillbaka till när jag inte vet bättre och inte vet mer, och det är dit - till ett järngrepp.

Det blir inte mer än en mening: Ge mig E och LSD. Kanske för att det inte kan bli mer sant än såhär. Kanske är det det enda jag har att stå på. Bortsett från alla A-brunnar som ändå ingen vill stå på.

Det finns mycket mer sanning än så. Och det finns så mycket som jag håller hemligt som jag vill berätta. Men jag är för feg. Jag är feg och rädd och rymmer iväg när det tar emot. Leker struts och stoppar huvudet i sanden, gömmer mig i sängen och gråter bort timtal. Jag borde samla mod och våga så mycket mer. Jag har redan förlorat allt, så ingenting finns att förlora. Jag kan bara vinna, och jag vet inte ens om jag vågar göra det.

   Det blir bara en mening: Ge mig E och LSD. Kanske för att där kan jag gömma mig. Där kan jag försvinna och dansa bort nätter som bara existerar under våra ögonlock. Det finns bara en sanning och just nu är den hemlig för jag vågar inte mer. Arton år har gått och det finns saker som jag aldrig har sagt. Det finns hemligheter som ingen vet och det finns vägar som ingen har gått. Arton år är snart över och blir nitton. Jag har redan hittat livet, och det gör mig livrädd, för det känns som om det tar slut här.

Jag tänker ofta att jag borde gå ut och gå mer. Så ibland går jag ut och går. Planlöst strosande som finner sin väg efter var ensamheten är som störst. Jag letar fortfarande efter den perfekta platsen för ensamhet och grubbleri som samtidigt inte skrämmer slag på mig, bara för att ensamhet kanske endast går att finna längst in i skogen. Och skogen kan skrämma livet ur mig, bara den vill.

   Det är tänkt att tömma huvudet på alla dom tankarna som fick en att gå ut. Men jag finner bara fler. Allting växer och det är oftast inte huvudet, utan hjärtat som vill sprängas för att det blir för mycket och gör för ont.

   Kanske tänker jag för mycket. Kanske tänker jag på helt onödiga saker som för länge sedan egentligen borde vara passé och som jag inte borde grubbla över. Kanske finner jag någon slags tillfredsställelse och ro över att tänka. Men jag tror inte det. Det finns ingen ro över mitt grubblande, bara oro. Allt som oftast får det mig att vilja gråta.