Söndag
Mellan vodkan och vinglasen byter vi hemligheter och binder band. För vi vill, vi vill våga binda band och byta hemligheter. Och vi är livrädda. Jag är livrädd. För vad har vi att luta oss mot mer än tomma intet som ibland inte ens bär oss när vi står?
Jag luktar lite som dig och mina händer tänker på dig och mitt huvud vill inte vila bland mina kuddar själv. Nästa ögonblick borde infinna sig snart och jag vill våga ha det som rutin. Men jag vet inte vad mitt hjärta säger, men när hjärtat säger till får huvudet säga vad det vill. Jag får vänta i tålamod och känna på mitt hjärta - ett hjärta i en känslig tid.
Och plötsligt har alla orden blivit så svåra att få ner att jag skriver och skriver om tills jag ger upp och skriver igen och nöjer mig med något som kanske inte är så bra bara för att få ur mig det. Här är det.
Söndag
Ja jag är livrädd. Precis som du.
Fredag
Fredag
Idag är det Fredag. En väntan som inte vågar längta börjar närma sig men snart är nog ögonblicket över precis lika fort som det öppnades, stängs det igen.
Det korta och intensiva dödade mina armar. Men om bara för en stund.
Torsdag
Ikväll försvann ett hastigt ögonblick. Nu börjar en väntan igen tills nästa ögonblick, som sker på fredag.
Varför väntar jag på någonting som jag inte ens vet om jag vågar längta efter?
Torsdag
Det är inte mycket jag minns och som jag överhuvudtaget tycker är värt att minnas. Vem bryr sig om vad jag anser är dröm och verklighet, och varför ska jag då skilja på det?
Jag ska berätta någonting som jag tycker är viktigt att komma ihåg, någonting som gör att jag blir arg på mig själv om jag inte minns: Vänners berättelser om deras liv och alla biroller som kommer och går. Minns jag inte namnen och deras syfte, vad de gjorde och när de gick igen så blir jag inombords rasande på mig själv och anklagar mig för att vara en dålig vän som inte lyssnar. Jag vill vara den bästa av alla vänner som ställer upp i alla lägen och lyssnar till alla berättelser med idel öra - och minns dem. Jag vill. Jag vill. Kanske inte bäst, men i alla fall näst bäst. Och kan jag inte, så lovar jag att jag ska försöka ändå.
Söndag
Nej jag har ångrat mig.
Jag vill inte lägga mitt huvud mot ditt bröst, fastna med näsan i din halsgrop och bara ta in hela dig. Jag är livrädd. Min mage snörper ihop sig till ett nystan varenda gång jag ska ta ett steg till. Vi har inte kommit långt men jag vill redan backa. Jag vågar inte det här.
Ett känsligt hjärta i en känslig tid. Ge mig tid som jag inte ger dig, och den tid du har, ge den till mig. Vi delar lika så kanske jag överlever. Ge mig något för väntan som river i mina vener. Någonting så att jag kan bita ihop och fördriva min tid.
Så fort man hamnar i en väntan och i en längtan så blir dagarna dubbelt så långa och nätterna ännu längre. Man famlar lite tafatt efter något som kan döda tid, om så bara för en stund. Sen kommer man till det man har väntat och längtat efter och tiden verkar endast bestå av ett ögonblick och sedan är allt över.
Jag förstår inte, men rädda mitt hjärta, det är en känslig tid.
Torsdag
Själva sorgen får en kant av glädje."
Måndag
Precis så kändes det i lördags kväll.
Jag ramlade ut ur ett klubbregn och hamnade i famnen på två otroligt saknade personer. Med en drös av finurligt komponerade meddelanden, bortförklarade samtal och vägbeskrivningar så hamnade dom precis utanför mitt tillhåll för natten. Jag släppte allt jag hade i händerna och försvann på andra gator. Sen skrattade vi fram till klockan fem på morgonen. Hade jag kunnat hade jag sparat den känslan i en burk och öppnat ibland när livet känns lite extra svårt och hårt. Då hade jag orkat springa upp för vilken backe som helst och hoppat högre än alla andra. Synd att man inte kan spara allt man vill på burk.
Imorgon ska jag äta glass-på-burk och försvinna in i en lite lättare värld för en kväll, slå ihjäl tid i en soffa och prata ömsom allvar, ömsom lek med en väldigt bra människa.
Det är det alltid värt.
Tisdag
vi ska aldrig dra oss upp
