Fantomensdotter

Hur tröstar man en mamma som har ont i hjärtat?

Hävde mig över handfatet och sög i mig vatten likt en kamel. Någonting säger mig att gårdagen var vild.

Vi tittade slött på varandra där vi satt i bilen.
   - Antar att vi måste äta idag också, sa någon
Tyst respons som sa att; det behöver vi verkligen inte. Fast kanske ändå? Ingen hade nog heller lust att äta våra substituta middagar av te och torra mackor.
   - Pizza? China? Sushi? Vad finns det mer? Kebab, eller är det i samma kategori som pizza? Thai, det är i alla fall inte pizza.
   - Våfflor? Jag skulle vilja pröva vårat nya våffeljärn. Våfflor med sylt och grädde?

Så vi åt våfflor med sylt och grädde, till middag.
   Älskade familj.

Hamnade i ett oväntat samtal om Gud och om ödet. Fick mig att inse att jag vill frånsäga mig allt ansvar om allt som någonsin har hänt mig, för jag tror ärligt talat inte att jag skulle orka leva med vetenskapen om att allt som här hänt mig, allt jag har gått igenom, att det skulle vara mitt fel. Jag vill vara oskyldig in i det sista. Så jag vet inte riktigt vad jag tror på längre. Jag kanske måste tänka om.
   Jag vill kunna tro att jag prövas av en orsak, att det i framtiden kommer att hjälpa mig. Att det var meningen. Att alla människor jag möter är en pusselbit i mitt liv. Alla är inte dom viktiga kantbitarna, för att vi får inte glömma att himmelen är ofta så oändligt stor och blå. Kanske inte det viktigaste i pusslet, men ändå där och ger lite färg och stabilitet. 

Alla beslut som du tar, är egentligen redan bestämda. Och reslutatet av dom besluten som du gör sums up to your life.  

Har en vän som har skavsår i själen. Sånna där skavsår som uppkommer när livet gnuggas envetet mot framtiden genom att bara fortsätta att stå still. Man vill gå någonstans, men man kommer ingen vart. Hon grubblar över val som hon känner att hon borde börja göra vid det här laget. Sånt som handlar om vem man är, vart man vill och vad man vill göra. Att vara trött på att vakna på morgonen, och inte vara trött, men ändå gäspa rutinmässigt över vardagens gråa lunk.  
   Hon har inga mål, så när jag har sol så vill hon ändå gråta över gråa moln. Sen säger hon att hon inte kan gråta, för att hon inte har någonting att gråta över. Jag känner igen mig i henne, fast ändå inte. Jag hade slagit mig iväg. Bankat på stängda dörrar och sprungit jättefort från hela gråa vardagen. Gjort någonting spontant, bytt skor för mina skavsår och satt plåster på.

Jag vill rädda henne, men jag hinner inte nu.

Har tänkt ganska mycket på senaste tiden. Funderat på det är med alla skavanker, alla irriterande saker, och genom eld och vatten. Har funderat på det här med kärleken och bara blivit mer konfundersam. Har funderat på spänningar mellan människor som är så lätt att döda med lite sex. Har funderat på saknaden, vänt och vridit på dom månaderna som varit och lyssnat på musik och vänt ut och in på saker som inte ens har ett utochin.
   Sen har jag jobbat bort alla tankarna i tiodagarstiotimmarspass. Så har jag tid att drömma mig bort.

Skulle vilja gråta.
Men har ingenting att riktigt gråta över.

And then you became boring