Fantomensdotter

Hur kan ett tomrum göra så ont? 

Vill ut i skogen och skrika. Högt och länge. Få utlopp för en ångest som växer och gror i bröstkorgen, spirar med tistlar och ogräs, allt som gör ont. Är för svensk. Trycker ansiktet i kudden och skriker inte utåt, men inåt och neråt. Blir inte av med någon ångest, får bara mer. Det samlas i hjärtat och ibland känns det som om att det ska sluta slå.

 

Så tacksam jag hade varit. 

 

Jag vill svara att jag har ont i magen, att jag vill gråta. Istället väljer jag att svälja, säga att det är bra. Bita ihop en dag till av alla dagar på det här året. Och nästa. Vill säga att det gör ont, att jag är ledsen, att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig för att det här beckmörkret som står framför mig ska hamna bakom mig.

   Men jag är för rädd. Rädd att du, någon, ska döma mig, ha åsikter och vilja förändra mig. Att du, någon, ska se ner på mig, tycka något om mig och försvinna ifrån mig. Så jag väljer att vara tyst. Bita ihop. Klä mig i mitt modiga ansikte, resa jorden runt och aldrig riktigt hitta hem, sen gå runt och låtsas som om att allt är bra. 

 

När ingenting, egentligen, är bra. 

När allt, egentligen, bara är på låtsas. 

Fast du vet inget, för jag har aldrig någonsin sagt någonting. 

Jag säger inte att det är ditt fel, men jag visste att det skulle bli såhär.