Måndag
Hämtade äntligen brevet från mamma från brevlådan. Sex långa sidor i en trevlig monolog om livet under en vecka. Saknar så att det gör ont ibland, sådär så att jag vill gråta. Vill inte vara en ocean bort från allt. Vill vara nära där det händer. Fast, att jag vet att när jag är där det händer, så vill jag vara någon annanstans, för det händer saker där också! Just nu saknar jag mamma. Jätte mycket.
Lördag
Vill skaffa valp, som växer och blir till stor hund. Vill kasta bollar och gå promenader och ha ansvar. Vill klappa och borsta, visa kärlek och ta med på äventyr. Jag tror min man är övertalad, nu ska bara tiden och livet planeras.
Tisdag
Orkar inte riktigt längre. Orkar inte med huskompisars enorma energi och alla frågor när jag bara vill vara själv. Känner mig enormt tråkig men finner ingen social substans så att jag kan ändra på det här. Skaffade pojkvän och blev tråkig. Är det så enkelt?
Onsdag
Vad gör jag med mitt liv?
Det ska jag berätta; jag sitter hemma, i fleecebyxor, myströja och en kalender som räknar ner dagarna. Allt det här jävla snacket om att varje dag ska räknas, att man ska fånga dagen - Det är så långt borta just nu. Så där omöjligt att ta på som det blir när man inte riktigt trivs. Irriterad på jobbet, irriterad hemma. Som ett litet bi, som bara vill sticka - iväg. Men istället hugger jag. River biter klöser vill gråta.
Jag har ingenting i mig som vill prata med någon. Står och stirrar. På dig, på mina fötter, på himmelen, tvinnar håret, säger att jag måste gå. Går, men går ingenstans, gömmer mig i fleecebyxor och myströja med en kalender som räknar ner. Räknar ner till någonting som jag hoppas ska bli bättre.
Flyttar, igen. Börjar om, igen. Blir aldrig nöjd eller hemma. Är ledsen ibland, är glad ibland, skrattar mycket men sällan. Saknar mamma och flyger hem.
Det ska jag berätta; jag sitter hemma, i fleecebyxor, myströja och en kalender som räknar ner dagarna. Allt det här jävla snacket om att varje dag ska räknas, att man ska fånga dagen - Det är så långt borta just nu. Så där omöjligt att ta på som det blir när man inte riktigt trivs. Irriterad på jobbet, irriterad hemma. Som ett litet bi, som bara vill sticka - iväg. Men istället hugger jag. River biter klöser vill gråta.
Jag har ingenting i mig som vill prata med någon. Står och stirrar. På dig, på mina fötter, på himmelen, tvinnar håret, säger att jag måste gå. Går, men går ingenstans, gömmer mig i fleecebyxor och myströja med en kalender som räknar ner. Räknar ner till någonting som jag hoppas ska bli bättre.
Flyttar, igen. Börjar om, igen. Blir aldrig nöjd eller hemma. Är ledsen ibland, är glad ibland, skrattar mycket men sällan. Saknar mamma och flyger hem.
Onsdag
Finner ingen tillflyktsort. Finner ingenstans där jag kan andas ut, sluta tänka och bara landa. Är arg överallt, hela tiden. Vill gråta men finner ingen vrå där det är tillåtet. Less på jobbet, hemmet, dagarna och människorna omkring mig. Det känns som om att jag står i ett tomt rum och skriker men alla säger emot, blir missförstådd och måste börja om igen.
Allt känns en smula meningslöst för tillfället.
Fredag
Torsdagen den 1 mars 2012, 22 år gammal, så fick jag förklarat för mig att jag är perfektionist. Att jag aldrig har insett det förut. Nu faller några bitar på plats; som till exempel varför jag inte tycker om att laga mat, men jag klarar av att baka. Varför jag hatar att välja film när vi är fler som ska se. Varför jag stör mig på små små obetydliga saker som skapar osymmetri. Och när jag städar, hur jag inte bara kan "röja lite" utan ska de städas så ska hela kavalleriet in, gärna skurborstar och alla fyra ner på golvet och skrubba. Det är allt är inget. 100% eller så skiter jag i vilket.
Jag lider nog även av en smula prestationsånget, som garanterat är kopplat till perfektionisten i mig. Och för att inse allt det här, så behövde jag få ett sammanbrott på jobbet, gråta på morgonmötet och köra snabbt hem i en svart golf för att gömma mig i några timmar.
Ett stort tack till mannen i mitt liv som så snällt påpekade allt det här när jag själv inte förstod varför jag bröt ihop över oskyfflad snö och öppna avspärrningar.
Från och med idag så ska jag börja jobba på det här. Sluta sträva efter omöjligheter och ge andra ansvar som faktiskt är deras och inte är mitt. För nu räcker det med att må dåligt över skitsaker!
Jag lider nog även av en smula prestationsånget, som garanterat är kopplat till perfektionisten i mig. Och för att inse allt det här, så behövde jag få ett sammanbrott på jobbet, gråta på morgonmötet och köra snabbt hem i en svart golf för att gömma mig i några timmar.
Ett stort tack till mannen i mitt liv som så snällt påpekade allt det här när jag själv inte förstod varför jag bröt ihop över oskyfflad snö och öppna avspärrningar.
Från och med idag så ska jag börja jobba på det här. Sluta sträva efter omöjligheter och ge andra ansvar som faktiskt är deras och inte är mitt. För nu räcker det med att må dåligt över skitsaker!
