Fantomensdotter

Om man inte har någon ångest över vad man har gjort, så kanske det är det som man gör som egentligen är fel?  

Pratar med viktiga vänner om viktiga saker. Vi pratar om att stanna tiden, gå i skogen och vara okontaktbar, gärna i dagar i sträck. Om nervositet, depressioner och bekräftelsebehov. Vi skrattar ibland, går på begravningar och gråter ibland. Vill sträcka ut, krama och vara kontaktbar men är okontaktbar där tiden står stilla. För jag, precis som många andra, orkar inte tänka på framtiden. Blir nervös, ledsen, orkeslös och arg. Arg över maktlösheten och oklarheten. Och väldigt väldigt ledsen. Så där ledsen så att man inte kan sova om nätterna, vara vaken om dagarna. Så där ledsen så att man sakta försvinner in i sig själv och ut i ovissheten där man hopplöst försöker att stanna tiden som trotsigt konstant fortsätter att ticka på. Sekund, efter sekund. Så blir vi äldre. 

Nu sitter jag här igen. Hjärtat i tu och vet varken in eller ut. Att det ska vara så svårt att bli äldre, kanske inte vuxen, men äldre. Försöka bygga en framtid och ett hem, men inte veta vart hem är, än mindre veta vad framtiden håller. Försöka binda kransar av flygbiljetter, kontinenter och liftkort. 

Everybody seems to be so happy. And then there's me, who doesn't seem to be able to pull myself together enough to become.

 

Livet gör så jävla ont ibland.

Driver ett heltidsjobb med att bygga mod för att göra vardagliga saker, en konstant lång övertalning om diverse petitesser, gå upp för trappan, koka tevatten, laga middag. Ingenting blir färdigt, ingenting påbörjas. Smyger, tyst som en mus, som för att inte störa någon även om jag är helt ensam. Ibland måste jag använda allt jag har för att dra in luft i lungorna och det lilla som är över går till att andas ut. Får ibland koncentrerar mig på att hålla hjärtat i takt och båda fötterna på jorden. Det är en evig kamp emot mig själv. Ibland förlorar jag vad det nu är jag kämpar emot och då hoppar mitt hjärta över några slag och det blir ibland hemskt svårt att andas. 

Vill springa, måste stanna.

Det är märkligt hur fort tiden går om dagarna, även om jag inte gör någonting av värde. Jag sitter mest och stirrar, funderar på livet, har lite ont i hjärtat och försöker samla tankarna som virvlar runt inuti. Jag ser hur solen flyttar sig på himmelen genom mitt fönster. Jag fryser om fötterna och har ångest.



Ibland blir inte livet så som man tänkt sig, då måste man resa sig upp och gå, börja om på noll och försöka värma frusna fötter och jaga tankarna med håv. Få rätsida och rätt sida av allting som är omkring än. Ibland behöver man resa långt för att kunna börja om, ibland behöver man bara vända sig om. Men hur ska du veta? Du som aldrig har behövt.