Måndag
Det är sådär mycket nu. Sådär mycket att listan fyller en hel sida och jag kommer hela tiden på mer saker som jag bör göra. Gör ingenting. Sitter. Stirrar. Funderar och får ont i magen. Går och tränar, glömmer att äta och somnar försent och vaknar förtidigt. Blir dragen igenom för korta promenader för att hinna göra allting som bör göras. Men kommer hem, sjunker ner på sängen, bara sitter och tittar på när tiden går.
- 5kg stress. Men inte har det blivit mindre stress för det. Bara mer.
Tisdag
Fem i elva ångest:
Jag är inte bra på någonting.
Tisdag
Det är mörkt ute. Gatulyktornas ljus räcker inte riktigt ända fram till där nästa tar vid. Vi går längs leriga grusvägar i mörkret och pratar. Om allt och om ingenting och allting där imellan. Vi pratar om det inre och om det yttre, saker som gör ont och saker som får en att skratta högt. Ibland gör vi det; skrattar högt i en annars stor och svart tystnad. Vi skulle behöva skratta mera du och jag. Mycket mera. Vi skulle behöva finna oss själv lite bättre i denna stora svarta värld. Vi skulle behöva lära oss att vara nöjda med det vi är och vad vi har åstakommit, och inte missnöjda med allt som inte har blivit som vi har tänkt oss, och allt vi aldrig har lärt oss. Älskade vän, vi borde lära oss!
Älskade vän, hur ska det gå sen? När jag far och när vi skiljs åt? Vem ska skingra mörka tankar och vem ska locka fram skratt? Vem ska stötta mig i vardagslivet och vem, älskade vän, vem ska finnas där för dig?
Söndag
Vi kommer inte att höras sen.
Ibland vore det bra om jag tänkte innan jag talade och höll saker för mig själv. Måste inte kasta ur mig allt som jag bär på när jag blir frustrerad. Gör 10 armhävningar istället. Spring en mil. Skrik rakt ut. Men säg ingenting. Säg ingenting.
Lördag
fångar dom sista sekunderna med att skratta
Fredag
Känner mig så jävla lost ibland.
Går långa promenader tillsammans med vänner, där det finns tid att lyssna, och tid för mig att ventilera min tro och mina tankar. Jag berättar och pratar om det här livspusslet som jag tror på, om hur allting har en mening, och om hur ingen någonsin kan vara på fel plats vid fel tillfälle. Jag blir ivrig och upprymd och pratar högt, snabbt och gestikulerar mycket.
Ingen säger emot. Alla lyssnar. Och jag väntar. Väntar på att finna och förstå meningen i varje pusselbit. men just nu, just nu känner jag mig så jävla lost. Jag vet inte vad nästa pusselbit kommer att ha för betydelse, men jag vet att den är avgörande för om vägen kommer att gå åt höger eller vänster.
