Fantomensdotter

Det är nästan exakt ett år sedan jag skrev. Jag skrev att jag var kär. Att han var annorlunda. Att vi kunde växa tillsammans.

 

Ett år senare, så har vi växt. Men inte tillsammans, utan isär. Vi har nått en återvändsgränd och vi kommer ingenstans. Så jag far hem nu. Den här kampen är inte värd all ångest och alla tårar. Vi är inte kära. Vi är knappt vänner nu. Man måste välja rätt kamper, och det här är fel.

I like him cause he is different. He does his own little thing. He dosent care about what other people think. He is just like me. His favourite movie is a really weird movie. And he likes weird teenage punk music. We are so alike, yet so different. It's interesting. 

     I belive we can grow so much together. 

 

 

 

I love you

Han sa "I want you to move out". Jag sa "okey" och så var det med den saken. 

 

Det var en fin tid som jag inte ångrar. Men en ny tid hägrar som måste få ta plats. Positiva tider och stora skratt måste få andrum och hjärterum. Det är dags att skratta åt elände och vara stark med någon annan. 

Alla män är ulvar i fårakläder. 

 

The way you stroke my hair. 

Är nog mest besviken på mig själv. Inte på dig. Inte på att du är tråkig eller så. Utan besviken på mig själv för att jag vill vara självständig, men tydligen inte alltid klarar av det. Och så går besvikelsen ut över dig, över att du är tråkig, att du inte kan umgås. När jag egentigen borde klara av att umgås med mig själv. 

Längtar hem

Det är långt kvar tills jag kommer hem igen. Hem till en röd soffa-säng med stora kuddar och en hund i fönstret. Det är långt kvar tills dess. Jag har inte varit borta speciellt länge. Det är fyra veckor sen jag städade bort det röda överkastet, tvättade filten i fönstret och körde söderut med en hund i framsätet. Det är många veckor kvar tills dess att bilen åker norrut med en hund i framsätet och hans gröna favorit filt. Men vilka planer vi har. Allt vi ska göra. Springa i skogen, äta linssoppa, gå slackline. Ha sommar. 

     Det är så fel. Jag ska vara här nu. Ingen annanstans. Inga tankar på någonting annat men det enda jag har tänkt på idag är på dig och på sommaren. Hur kan jag tänkta på sommaren när det snöar utanför fönstret och utanför dörren står mina nya skidor? Hur kan jag tänka på att cykla, springa i skogen, bada i havet och en röd soffa-säng, när jag har ett helt berg under mina fötter och ett hav av möjligheter framför mig? Hur kan jag låta bli att leva i nuet när nuet är så pass underbart?

Tänker löjligt mycket på dig. Vet att det är helt fel. 

Det är sådär mycket nu. Sådär mycket att listan fyller en hel sida och jag kommer hela tiden på mer saker som jag bör göra. Gör ingenting. Sitter. Stirrar. Funderar och får ont i magen. Går och tränar, glömmer att äta och somnar försent och vaknar förtidigt. Blir dragen igenom för korta promenader för att hinna göra allting som bör göras. Men kommer hem, sjunker ner på sängen, bara sitter och tittar på när tiden går. 

 

 

- 5kg stress. Men inte har det blivit mindre stress för det. Bara mer. 

Fem i elva ångest:

Jag är inte bra på någonting.

Det är mörkt ute. Gatulyktornas ljus räcker inte riktigt ända fram till där nästa tar vid. Vi går längs leriga grusvägar i mörkret och pratar. Om allt och om ingenting och allting där imellan. Vi pratar om det inre och om det yttre, saker som gör ont och saker som får en att skratta högt. Ibland gör vi det; skrattar högt i en annars stor och svart tystnad. Vi skulle behöva skratta mera du och jag. Mycket mera. Vi skulle behöva finna oss själv lite bättre i denna stora svarta värld. Vi skulle behöva lära oss att vara nöjda med det vi är och vad vi har åstakommit, och inte missnöjda med allt som inte har blivit som vi har tänkt oss, och allt vi aldrig har lärt oss. Älskade vän, vi borde lära oss! 

 

Älskade vän, hur ska det gå sen? När jag far och när vi skiljs åt? Vem ska skingra mörka tankar och vem ska locka fram skratt? Vem ska stötta mig i vardagslivet och vem, älskade vän, vem ska finnas där för dig? 

Vi kommer inte att höras sen. 

   Ibland vore det bra om jag tänkte innan jag talade och höll saker för mig själv. Måste inte kasta ur mig allt som jag bär på när jag blir frustrerad. Gör 10 armhävningar istället. Spring en mil. Skrik rakt ut. Men säg ingenting. Säg ingenting. 

fångar dom sista sekunderna med att skratta

Känner mig så jävla lost ibland. 

Jag vill fånga allt: de tidiga mornarna och solens första strålar genom skogens nakna stammar. Jag vill fånga dagarna med alla människor och rörelse. Jag vill fånga kvällarna och nätterna, tystnaden och musiken och tiden som nästan nästan står stilla ibland. 

   Jag fångar ingenting. Känner inte att jag hinner med. Kliver upp innan solen orkat gå upp, springer genom dagen mitt ibland alla andra människor som är i rörelse, försöker hinna med en kväll som fylls med allt som inte hanns med på dagen. Somnar på högvarv, drömmer om älgar och björnar och alla läskiga djur i skogen, vaknar innan klockan ringer och börjar om. 

 

I've come to peace with myself. 

 

Ingen attraktion längre, bara irritation. Kan inte ljuga, så när du mumlar i mitt öra i den alltför trånga sängen att du kommer sakna mig, så kan inte svara att jag kommer att sakna dig.
   Nu ska jag breda ut mig i min säng och ta hand om mig själv. Lyssna till vad jag tror på och inte behöva bevisa vad jag kan och inte kan hela tiden.

 

Nu ska jag bara vara.