Lördag
Höjdrädslan väckte mig. Rädslorna väcker mig alltid. När jag håller på att drunkna vaknar jag med ett ryck och ett djupt andetag. När jag hoppar ut över kanten vaknar jag av att varenda muskel är i kramp och att jag är svettig av skräck. Ibland vaknar jag av att jag gråter, ibland skriker jag. Aldrig har jag vaknat av att jag har skrattat. Jag hatar ångesten som trycker över bröstet när man vaknat av att man har gråtit.
Jag hatar att vakna med ångest, när jag dagen innan varit så säker på att "imorgon är en ny dag". Det kommer inga nya dagar längre, allt är en och samma och jag vet inte om det är natt eller dag.
Men i natt var allting så på riktigt. Påfågeln och poliserna - den tjocka som klättrade på insidan av buren och hans bullriga skratt och barska ton och den nervösa som stod på marken och såg på. Jag vet inte var påfågeln kom ifrån, men den satt i mitten högst upp och tittade ner på oss. Och sen kom hästen, lika verklig som allting annat, precis som illrarna och som höjdrädslan som jag väcktes av när polisen skulle hoppa ner och plötsligt var jag polisen och jag var livrädd - och vaken.
