Fantomensdotter

Satt någonstans tror jag, eller så var jag på väg någonstans, eller så var jag bara still någonstans mitt i mellan två ställen, och så skrattade jag, och då insåg jag att jag funnit någonting nytt som jag inte riktigt känt förut. Jag har funnit ett nytt skratt, ett skratt som kommer ramlandes rinnandes rakt ur hjärtat och nerifrån magen. Ett ärligt kravlöst, oeftertänksamt skratt som bara ska skrattas. Det är som om att jag funnit en guldgruva.

Kanske kom skrattet med livet, med rofylldheten och med regnet. Kanske är det här nu för att säga att livet är så fruktansvärt underbart. Jag har aldrig varit såhär lycklig i hela mitt liv, så genuint glad utan problem hinder och baktankar. Så mycket i nuet att igår och imorgon försvinner in i ingenting.

Självklart kan jag finna mig själv med tårar i ögonen, på brytningsgränsen, inne på en toalett för att piffa till ett tårbrutet ansikte. Jag är fortfarande jag, fortfarande lika känslig, lika sårbar. Men nu har jag funnit någonting som gör det lättare att resa sig, någonting att greppa tag i, komma tillbaka till och hålla fast vid. Nu är det okej att ramla ibland.