Onsdag
Vancouver Airport. Tillbaka där allting en gång började. Vancouver finns i luften, i ljuset, känslan och rörelserna. Det är någonting annat med Vancouver. Har återigen lämnat hemmets trygga vrå för att kastas in i total ovisshet och hjärteont. Han grät när vi sa hejdå. I will miss you so much. Jag grät.
Nu, en evighets väntan på att får lämna bort min välpaketerade cykel, frigöra mig så att jag kan strosa runt bland taxfree och åter taxfree. Vet inte vad jag håller på med. Packade i alla fall ner isbjörn i handbaggaget om någonting skulle kännas extra hemsk.
Är totalt sliten i mellan två världar. Här, och där. Mamma kommer och hämtar mig från flygplatsen. Mamma. Mamma. Min älskade mamma kommer och hämtar mig. Och kvar, på andra sidan atlanten är mitt livs kärlek. Och just nu, är jag mitt i mellan. Ingenstans.
Kommentarer
Trackback
